- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
544

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - RUN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

RUNGA 1, v. n. 1 1) dona och skaka, gifva
starkt genljud. "Slå nåen i mark, så dä
rungar ätter’e. Snarka så dä rungar i väggar".
Nk.,sm.,hl.,sk.,bl.,g. "Dä va ett gille å dä
så, att dä runga i tóllana. Ett rungane gille,
släföre". Sk.,bl. "Dä ä e runganne flikka",
förträfflig flicka. Sm. Ronga el. rónga, id. "Dä
rongar i huset". Sk.,bl.; 2) högt glädjas,
jubilera. G. D. runge, gifva högt genljud.

RUNGA 2, v. n. 1 gunga. Kl. (Stranda).
Jfr. ronsa.

Runga, f. gunga. Kl.

RUNGA 3 (pl.-er), f. 1) ledbanken och dess
motsvarande uppstående armar på bakvagnen,
hvari sjelfva vagnsbottnen, vagnskorgen eller
vagnsskrofvet hvilar. Rónga, id. Vm., södra nk.; 2)
fråu vagnsaxeln uppstående stöd och fäste för
korgen. Vagn·runga, f. Ög,,kl.,ul. Nht. runge,
wagen·runge, f. stötta i en arbetsvagn; ns.,
nfris. rung, id.; moes. hrugga, f. käpp: ῥάβδος.

RUNGER, adj. frikostig. Hl. D. d. runge,
v. n. rusta, slösa. Jfr arungen.

RUNGIT, s. ringa.

RUNKEN, runkla, s. rinka.

RUNN, s. róne.

RUNNA, runnan i kring, runnting, s. rund.

RUNN-BAGGE, runn·väre, s. rån 1.

RUNN·FóRK, s. råjn.

RUNNSA, s. ronsa.

RUNSKE, s. runa.

RUP, rup·ris, s. rjâppa.

RUS, -a, f. liten hög af spillning efter boskap.
Ko-rus, f. Vb. Rusä, f. ris, -a, f. id. Hs.
(Db., Bj.). Jfr fe. hruse, en hög.

RUSA. f. blåsa, bläddra. "Dä slår ópp stora
ruser på króppen. Dä ä rusa i järnä". Nk.

RUSANDE, adj. rusig, drucken, som tagit sig
ett rus. Bhl. D. rusende, id.; fsv. rusa, v. n.
taga sig ett rus, rusta. S.F.S. 5, 97.

RUSE, m. 1) eg. ett hundnamn; 2) fräck,
skamlös menniska. Sm. (enl. L—n).

RUSEN, adj. frusen, olustig af köld. Sm.

RUSK 1, n. fint regn. Götal. D. ruskregn.

O-ruskig, adj. mycket ruskig. "Oruskigt
väder". Nk.,sdm.,ul. O intens.

Ruska, v. imp. 1 1) småregna. "Dä rusker
i da". Götal.; 2) regna och snöga. "Dä
ruskar ner snö å regn". Sdm. D. ruske, småregna.

Ruskäl el. ruskall (ruskjall), adj. 1) ruskig,
mulen och regnig. "Dä ä ruskalt väder. Dä
ä så uschallt å ruskjallt". Vl. (Jösse h.).
Ruskål, id. "Ruskålt väder". Bhl. (Oroust); 2)
otreflig. Dls. N. ruskjen.


RUSK 2, s. riska.

RUSKA 1, v. a. 1 1) draga någon i håret.
Sk. (Bjäre h.). Ruska, ryska, röska, id. Sm.; 2)
med rötterna upprycka. Ög. Ruska, ryska
el. röska, id. "Ryska gräs, hör, to, ärter. Röska
i håret". Sdm.—sk. Rösta ópp, id. Sk.; 4)
skaka. "Ruska ner äpplera ur apla". Nk. D.
ruske, draga i håret; n. ryskja, rifva, rycka upp,
afrifva (t. ex. gräs eller lin); fn. ryskja.

RUSKA 2, s. rusk 1.

RUSKE-SKÄDDA, f. skrubba: Pleuronectes
Flesus, L. Marstrand.

RUSNA, v. n. 1 affalla till hullet, blifva
ruskig till utseendet; om kreatur. Hl.

RUSS, s. hórs.

RUSS 2, s. ryss 1.

RUSSA, s. ronsa.

RUSSEL, s. russla 1 & 2.

RUSSJA, v. n. 1 1) handla, drifva rörelse;
vara rörlig och verksam; deraf russj, n. "Han
har bra russj"; 2) hushålla slösaktigt. Sdm

RUSSKENE-SNUS, m en rätt bestående af
sammankokade potäter, hvitkål och morötter. Sk.
(Skanör).

RUSSLA 1, v. n. 1 supa, svira, ramla. Bhl
(Elfs.). Ruttla, id. Bhl.,vg. Freq. af fn. rússa,
v. n. supa, le£va i sus och dus. Jfr rutta.

Russel, n. rustande, svirande, dryckesgille.
Sk. (Lugg.). Fn. rúss, n. dryckenskap.

Russle-buss, m. rucklare, rustebuss. Vg.,dls.

RUSSLA 2, v. n. 1 1) omskaka något mellan
händerna. "Russla väggpenningar", ett spel; 2)
vrassla, byta, handla. "Ha penningar att russla
med". Sm.; 3) röra uti något, som icke är vått.
Vg.; 4) företaga små bestyr, bestyra, handskas
med. Bhl. Rössla, v. n. a) id. "Han har så
möet å rössla mä. Han rösslar bra mä
hemmanet". Sk.,hl.; b) rössla på nåen, skynda på
nägon, drifva på. "Ja rösslade på’na". S. Sk.
Fn. rusla, v. a. behandla, handskas med; risla, id.

Russel, n. hvarjehanda bestyr, i
ordningställande. Sm. Rössel, n. id. Hl.

RUST 1 (-a, -a), v. n. leka. Fl. (Öb.).

Rustans-hus, n. lekhus, som barn uppföra.
Fl. (Öb.).

RUST 2 (-a, -a), v. a. förfärdiga, tillverka,
tillställa. "Dain skrattar åt he’ ’an rusta i
mörkre, d. ä för tidigt på morgonen. Fl.(Öb.).

RUSTA, v. n. 1 rasta, hvila. Vg. (Kinds h.).
Holl. rusten, v. n.; fe. restan, id.; mholl. ruste;
ns. rust, f. hvila, ro. Jfr rast.

Rusta ópp, v. n. 1 uppklarna, afstanna; om
regnig väderlek. "Nu rustar väret ópp". Sm.

RUSTA SIG, v. r. 1 1) eg. (såsom i riksspr.)
göra sig färdig, beredd; 2) kläda sig i battre
kläder. Ul.; 3) göra sitt tarf. Den som lider
af förstoppning kan ej rusta sig, Sdm. (Ö. Rek.
h.; Björkviks S:n), vestra nk.

RUTA 1, v. n. 1 rusta, lefva i sus och dus.
Ög., sm. Rutta, v. n. 1 1) rusta, rasa; om barn
och ungdom. "Nu rutta herarne". Hl. (Breared);
2) slösa. Sk. Fsv, ruta, v. n. a) ströfva
omkring. Rimkr. s. 120; b) rusta, svira. L. c. s.
576; d. rutte, rusta, svira (Taussen. Moth); b)
slösa; ns. rütern, rasa, fara vildt omkring;
i synnerhet om barn (Richey, 219); e. riot,
väsnas; supa.

Rut, n.? slöseri. I talesättet: "leva i rut å
strut", lefva slösaktigt, öfverflödigt. "Han
slöste bórt’et i rut å strut", han bortslösade det
fullkomligt, helt och hållot. Sm.,ög.

Rutare, m. 1) drinkare; b) oförvägen
menniska. Sm. Gl. sv. rutebroder, m. rumlars
(Laur. Petri post.); fn. rútari, m. fyllehundd.

Rute-bus (pl.-ar), m. 1) rucklare, rustebuss;
2) villhjerna, slösare; bullersam menniska.
Ul.,ög.,sm.,vg.


RUTA 2, v, n. växa upp, tillväxa. "Säden
rutar väl till". Ul, (enl. Ihre, DL.). Jfr.
härledningen vid rođ.

RUTA 3, f.trissa. Hs. (Db.). Lt. rota, f. hjul.

RUTER, m. indecl. raskhet, liflighet. "Dä ä
ingen ruter i’en. Ho ha ruter i sej". Allm.
Ordet brukas äfven adverbielt och adjektivt.
"Dä va ruter", det var ganska bra. "Dä va

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0574.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free