- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
497

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P - PED ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


PEDENTLIG, adj. till ytterlighet noggrann,
snygg. Bhl.

PEET, n. pr. Petrus. Nb.,vb.

PEGG-SNÖ, s. snio.

PEJ, 1) m. a) längre spets; t. ex. ändan af en
spik; b) petmakare, en som bär sig petigt åt;
2) n. pet, pjåkaktighet. S. Sk. Af sv. pik.

Peja, v. n. 1 peta, pjåka. ”Gå å peje”, gå
och pjåka; af brist på anlag för en viss
sysselsättning. S. Sk. Jfr peka.

Pejed, adj. pjåkig. S. Sk.


PEKA, v. n. 1 1) peta. ”Peka ner något”.
Åm. Peka (ipf. o. sup. peka), id. Fl. (Ob.); 2)
våga. ”Peka dej into sta”! Ul. (enl. Ihre, DL,).

Pek-stikka. f. 1) eg. (såsom i riksspr.)
pekpinne; 2) talesätt: ”sätta pek-stikka för en”,
agera mästare för någon, komma någon att
dansa efter sin pipa. Vm. N. peike-stikka.


PEKKA, s. pikka.

PEKKEL-HUA el. pekkel-lua, f. ett slags
toppformig yllemössa. Sk.,bl. Fsv. pækilhuva, Alex.
3327; isl. pekilhúfa, ett slags rund mössa utan
topp; d. pikkelhue, ett slagt ullen mössa; nht.
pickelhaube.

PEL el. päl, m. 1) ett visst mått för våtvaror,
ungefär 1/3 kanna. ”En pel tran”. Sk.,bl.; 2)
märkesmått i dryckeskärl; liten knapp i en
dryckeskanna, visande måttet af en drick eller klunk
öl, vin eller mjöd, som en gäst borde träffa med
förbindelse att annars dricka till nästa pel. Detta
har nu för det mesta kommit ur bruk, men
silfverkannor med pel finnas här och der ännu.
Allm. D. pægel el. pæl; nfris. pegel (Outz. 247).

PEL 1, m. hudafdragare, nattman. Vg. (Åhs,
Frökinds h.). Jfr lt. pellis, hud. S. pulls 2.

PEL 2, s. pela 1.

PELA 1, v. a. o. n. 1 1) lätt afrifva, afskala.
”Pela ruan å såret”. Sk.,hl.,bl. Pella, id. Hl.;
2) sakta vidröra, lindrigt handtera, fingra något,
peta lätt i något. ”Pela sej i näsan”. Allm.
Pilla, id. Ög.: 3) peta, rota. ”Ja har pelat ópp
den lykkan”. Sk.,hl.,bl. Pilla, Sk. (Ing.); pella,
id. Vg.; 4) sammanplocka, hopsamla. ”Pela
panntóffler, bär, aks. Ja har pelat ihop te en
skäppa ru”. Sk.,hl. Pilla, id. Ög.,kl: 5) göra
något sakta. Sm. (Vestbo): a) gå sakta, med
små steg. ”Han pela å dro ve’n åt säg”, han
gick och drog ved åt sig, så mycket krafterna
tilläto. Vb.; b) smått äta. Kl. Pela sej åstad,
el. pilla sej åstad, v. r. 1 sakta begifva sig
åstad. Sk.,bl.; pela se unnar, id.; c) arbeta
sakta och flitigt. ”Han pelar mä’t. Han pellar
å arbetar”. Vg.; d) pyra (i spisen), sakta brinna.
Vg.,g.; 6) sysselsätta sig med småsaker; 7)
vara försumlig. S. Sk.; 8) bära sig barnsligt,
fånigt åt. Hs.; 9) sakta rinna. ”Hä pela frå
takränna”, det rann något litet från takrännan.
Vb. D. pille, v. a. röra ofta och sakteliga vid
något med fingrarna för att bryta eller plocka
något deraf, för att afsöndra något derifrån; holl.
pellen, v. a skala, afskala, befria från skal eller
hylsa; e. peel, id.; holl. pel, f. skal, hud på ett
ägg eller en böna; e. peel, skal, tunn yta.

Pel, n. 1) det ringaste, obetydligaste. ”Allri
pel el. allrig pel”, aldrig det minsta. N. Kl.;
2) långsamt smågöra, obetydlig sysselsättning.
Ög.,sm.,bl. Peleri (? ? ?), n. id. Sk.,bl.
N. pile, en smula.

Pela, adv. litet. Pela-grut, litet grand. Vb.
Pela-griot, Nb. (Lule); pela-gräut, id. Nb.
(Cal.). Jfr grut.

Pel å mel, n. lappri, struntsaker. Pelemel,
n. småherrskap: obetydligt folk, som vill synas
något vara. Sm.

Pele-raskus, m. liten rask pojke. Vb.

Pel-ur, m. piprensarc, en spik eller pinne
hvarmed askan rifves ur tobakspipan. Vg.
(Skarab.), sm. Pellúr, n. id. Vg.

Perla, v. imp. 1 klia, småsticka. ”Dä
perlar i näsan”. Vm. (Herv., Id.).

Pill, n. plock. Ög.

Piller, n. smått trävirke, stök. Sdm.

Piller å paller, n. krafs, lappri, strunt. Ög.

Pilleri, adj. helt liten. ”Liten pilleri grut”,
den allra minsta smula. Vb.

Piller-unge, m. litet barn, liten flicka. Sdm.

Pillra, v. a. o. n. 1 1) eg. (såsom i riksspr.)
sakta rifva; 2) smått arbeta efter
beqvämlighet och krafter. ”Han går å pillrar”. Sdm.,
ög. Pillär (ipf. pillrä), v. n. fingrera ,
trumma med fingrarna. Vb.

Ur-pill el. ur-pell, n. tobaksaska. Vg.
(Gudhems, Vartofta h.). Jfr ur-rev.


PELA 3, s. pil.

PELL, s. pilla.

PELE-KNARKAKE, n. en sup brännvin. Sk.
(Lugg.).

PELEMENT, pellement, s. perlemente.

PELLA, v. n. 1 sprattla med föttterna. Pelläs
(ipf.-ä). v. d. kasta sig hit och dit, ej kunna
vara stilla. Vb. (Burträsk, Löfånger).

PELLE PÅ STRAND, m. pors.: Myrica gale.
Dl. (Vestra bergslagen).

PELL-HÅLLaRE, m. som håller brudpellen.
Fl. (Nl.). Fn. pell, sericum, byssus.

PELL-PIGOR, s. piga.

PELS, m. 1) eg. (såsom i riksspr.) skinn, hud;
2) talesätt: ”rädd om pelsen”, huggrädd. Sveal.
Lt. pellis, f. skinn, hud.

Pelsa, v. a. 1 flå, draga skinnet af (döda
hästar m. m.). ”Pelsa av hästen”. Vm.,ög.

Pelsare, m, afdragare, märrflåare, som tager
huden af hästar m. m. Vm. Jfr pel.

Pelse-rue, f. ”Ta se pelserue”, hålla
sängen en stund sedan man vaknat, ɔ: taga sig
någon ro eller hvila, innan man tager
skinnpelsen på sig. ”Dä ä så bra mä lite pelse-rue”
S. Sk. Sidda fyr-föttings, id. Sk. (Frosta).

Pelsing, m. liten pels. Sm.


PEMS 1, 1) m. ostadig menniska; fjesker. Sm.;
2) n. tillgjordhet; ett på en gångfjeskande,
brådskande och slarfvigt uppförande. ”Hvad ä dä
för ett pems på däk (el. mä däk)”? Vg.; 3) adv.
miste, förgäfves. ”Han to pems.” Sm.

Pemsa 1, v. n. 1 1) vara vacklande och
obestämd i beslut; fjeska. ”Hva springer du
å pemsar efter”? Sm.; 2) vara tillgjord, göra
sig till. ”Se hur hur han pemsar bara”! Vg.
(Skarab.).

Pemsa 2, f. qvinna af sådan beskaffenhet. Sm.

Pemsig, adj. tillgjord. Vg.


PEMS 2, s. pims.

PEN el. pän, adj. 1) fin, putsad, nätt, grann;
2) öfverdrifvet och tillgjordt sedesam, sipp. Allm.
Pjen, adj. liten, dålig. Vb. (Skellefteå). D.
peen, fin; fin. pieni, fin, liten, tunn; nordtsch.
p’en (Acta soc. sc. fenn. 6, 99); nfris. pän, id.
(Outz. 243).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0527.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free