Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KAL ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lt. collis, kulle. I tyska ortnamn förekommer
stundom kall, m. ”schroffer fels”, t. ex. Kallenfels,
Kallenberg (Mone, celtische forschungen, s.
98).
Is-kall, m. den sluttande och något upphöjda
delen af isen, som bildar sig när sjelfva
ismassan på sjöar spruckit och sjunkit undan.
Sdm. (Ornö). Is-kallar, m. pl. Fl. (Ingo).
”
Land-kalla, m. det isband, som qvarblifver
vid stränderna sedan isen spruckit ooh sjunkit
undan (skjutit). Fl. (NK.). Land-kalle eller
land-kalla, -n, m. 1) åbacke, hög kant invid å
eller sjö. Sdm.,fl. (Nl.); 2) vall, fast mark
utmed sank äng, Sdm. (Sorunda); 3) då under
sträng vinter sjöbottnen vid stränderna är
genomfrusen eller kälad, kallas han kalla eller
land-kalla. Fl. (Ingo).
Snö-kallar, m. pl. på stränderna hopad snö.
Fl. (Ingo).
Kalóssa, kalóssja, kalussja, v. a. 1 draga
någon i håret eller luggen. Sk. (Ing., Onsjö).
Kållún-soppa, kållún-sue, f. soppa, kokad
på kött och hackad kallun. Sk. (Ox.). D.
kallunsuppe.
Kaluvas, v. d. 1 hårluggas, lufvas. Vg.
En-kälva (hårdt k), f. ko, som kalfvat en
gång. Sm.
Fede-kal, m. gödkalf. Sk.
Kalva-bukr, m. ung kalf, som ej gerna vill
växa utan knutit sig i växten. Nk. Jfr stutabukr.
Kalva-hus, kalv-hus, n. hinnan kring en
ofödd kalf. Sm.,kl.,vm.,åm. Ns. kalver-huus,
id. (Schutze 2, 215). Jfr fölahus.
Kalv-blom, f. Achillæa millefolium. Fl.
(Öb.).
Kalvetr (n. plur. kalveta), adj. kalfvad,
född; om kalf. ”Kalveta i skogen å hemburna
i en hämtakorga”; om barn, som ej ha folkvett.
Ordstäf. Ög.
Kalv-hjortron, n. Rubus cæsius. Ul.
Busken kallas kärring-tarmar, m. pl. Sk.
Kalv-huvud, n. Anthirrinum Orontium. Sk.
(Retzius, fi. oec. 1, 59).
Kalvig, adj. som har en större eller mindre
vedcylinder (kalv) i sig. ”Träet ä kalvigt”.
Fl.Öb.).
Kalv-ko, f. ko som nyss kalfvat. Ul. (Rosl).
Kalv-kåta, f. 1) eg. kalfhydda; 2) hinnan
kring en ofödd kalf. FI.(GK.;NK.). Fin. kota,
a) hydda; b) involucrum foetus.
Kalv-mage, m. löpe. Vb. Kalla-leve, m.
id. Sk.(Ox.).
Kalvog, kalvig, adj. drägtig; i kalf. Fl.
(Nl.).
Kalv-rev, f. Lycopodium clavatum. Ög.
Kalv-rumpa, -n, f. Hieracium piloseila. Sm.
Kalv-skinn, n. 1) eg. kalfskinn. Riksspr.
Kalsking, n. id. ”Den der inte vill ly(d)a far
å mor, han får ly(d)a trómmor å kalsking”.
Ordspr. Sk.; 2) korg vid frieri:
Fem gålar ja gekk
Fem kalvskinn ja fekk;
Ha ja gått en gål täll
Ua ja fått en full fäll”. Hs.
”Få kalvskinn”, få afslag vid frieri. Ul.,vm. ”Fa
kalvskinne (läs: kalvstjinne)”, id. Fl. (Öb.).
Kåv-skinn (läs: kåv-stjinn), id. ”Gävå
kåv-stjinn”, gifva korgen, då någon ångrat ett
tilltänkt giftermål, i hvilket fall skänkerna (t ex.
ring, näsduk o. d.) gifvas tillbaka. ”O ar faið
kåvstjinn. An ar faið kåvstjinn”. Dl. (Elfd.,
Vämh.). Käskinn, n. id. ”Få kåskinn", få
korgen. Jtl. Jfr ge skinn, re skinn; 3) stryk.
”Han har fått kalvskinn”. Ul. (Rosl.).
Kalv-skinns-brev, n. pergamentsbref. Hs.
Kalv-skito-bär, n. jungfrubär: Ribes
alpina. Fl.(Öb.).
Kalv-skånk, -en, m. 1) eg. kalfskank; 2)
smalt ben; spefull benämning på
bonddrängarnes smala ben. Sdm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
