Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KAL ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kalle, -n, f. köld. Hs. Kållde, f. id. Hj.
Fn. kaldi, m. köld; n. kalde, m.; fht. chalti;
ffris. kalde, kelde; nfris. kjelde, f.; fe. cêle,
cyle, m. id.
Kall-flina, v. n. o. a. 2 hånligt le, kallt
förlöjliga. Hs.—vm. Jfr n. kaldjlir, m. hånlöje.
Kall-gräs, n. Pedicularis palustris.
Benämningen deraf att örten trifves bäst på kall jord.
Ul.
Kall-härskne, s. härskne.
Kall-jord, f. fuktiga ställen, som om
nätterna utdunsta en kall dimma. Ul., m. fl.
Kall-kvistare, m. en dryck friskt vatten, i
synnerhet efter rus. Sdm.
Kall-källa, f. en källa, som hela året
igenom har kallt och ymnigt vatten och ej fryser
om vintern. Vm.——vl.
Kallo, f. käle i marken, åkern. Fl.
(Pargas). Kjallme, 1) id.; 2) syra i trän. Hj.
Kallset, adj. n. kulet, något kallt, ruskigt.
Vg.,dls. Kallset, kollset, kullset, adj. n. id. Sm.
Kall-vättne, n. källsprång. Bhl.
Kolna, v. n. 1 rysa. ”Dä kolna i mej, när
ja hörde dä”. Vm. Fn. kolna.
Kul, m. liten väderpust, frisk vind i seglen.
Ul.,vm. Kulare, m. id. Ul. D. kule, id.; n.
kul, f. svag blåst; fn. kul; n. kula, f. kall
blåst.
Kyll, -en, m. 1) köld. Sk.,hl. Kjuld, m.
id. Vg.; 2) frossa. ”Ja tror att ja får kyllen”.
Sk. (Ox.). Fsv. kyld, m. köld. S.S. 1, 180.
ryss. cholód, id.
Kyll-sjug, kyll-sjuv, adj. förkyld. ”Han ä
bårstens kyllsjuv”. Sk. (Ox.). För-frösen, id. Sk.
Kyll-sjuga, kylla-sjuga, -n, f. förkylning.
Sk.,hl.
Kåll-hälta, -n, f. spatt (hos hästar). Vg.
Kållsklin, adj. 1) eg. frusen; 2) känslolös,
obeveklig, kärlekslös. Dl. (Elfd.).
Kälas (pr. käls, ipf. käldes), v. imp. frysa.
”Dä käls i vattnet”, vattnet fryser. ”Dä käldes
i mej”, jag frös. Sm., kl. Kääll (ipf. källä), v.
imp. isa, ila, värka (i tänderna). ”Hä käll i
tannom”. Vb. Fht. kaltên, frigidum fieri; nht.
kälten.
Kälen, kälad, adj. (eg. p.p. af käla, v. n.
frysa), genomfrusen. Ul. Kälen, adj. frusen,
stelnad. ”Kjortelen har blitt så kälen”. Kl.,ög.
Kölen, adj. kylig, frusen, af köld hopkrumpen.
Sm.,bl. Fsv. kolin, frusen. S. Bern. f. 89:
”nordhan wædhrit ær kalt och gør man kolnan
och walen”; n. kalen, id.; fht. chuolî, adj.
kylig: subfrigidus.
Käle, m. köld, förfrusenhet. ”Han har fått
käle i bena”. Ög. (Ydre).
Källda (hårdt k), f. källa. Dl. (Mora).
Källdä, f. G.; källdå, f. Fl. (GK., K., P.);
killa, f. id. Sk., hl., bl. Käll, f. 1) källa; 2)
brunn. Vb.; kila, f. brunn. Nb. (Lule, Calix).
Fsv. kœlda, kœlla, f. källa. VGL. S.S. 1, 79.
S.F.S. 4, 100, 188; fn. kelda, f. källa; kila, f.
kallt vatten; d. kilde, f. id.; d. d. kiœld, brunn;
e. d. keld, källa; fe. cyle, m. brunn.
Kille-spräng, n. källsprång. Sk.
Kille-värsle, n. sumpig källa, der vattnet
icke har aflopp, utan flyter öfver en större yta.
Sk.,hl.
Käla-blomå, f. kabbalök: Caltha palustris.
Fl.(Öb.).
KäLa-bränna, f. fläckar på marken, der
gräs eller sädes-roten frusit bort genom svallis.
Vb.
Källd-ärvi, m. Ranunculus aquatilis. Dl.
(Elfd.).
Källe-buse, m. brunns-buse; ett förment
vidunder, som tros bo på bottnen af hvarje
brunn och för hvilket man skrämmer barnen för
att under deras lekar hålla dem från
brunnarne. Nk. D. d. kieldmand.
Källe-roning, m. källsprång, källåder; äng
som gungar då man går derpå. Sm.,kl.(Ryssby
s:n). Af sv. rinna, v. n. fluere.
Käll-fly, n. med mossa öfvervuxen källa,
som flödar öfver kringliggande mark. Ög.
Käll-gang, m. liten rännil, som framrinner
ur en källa. Dl. (Malung). D. kildegang.
Käll-seg (def. -gje), n. källdrag, källåder. Hs.
(Db.); gstr. Källsåg, kall-soug, n. id. Vg.
Käll-tórska, f. groda. Ul.
Käll-vind, m. brunnshink. Ög. (Lysing).
Käll-våg, m. id. Ög. (Memming).
Källmig, adj. något kylig och fuktig; om
väderlek. Ul. Källmet, adj. n. id. ”Källmet i
vädret”. Ög. Brukas ofta i förening med kallt.
”Källmet å kallt”. Kl. Kälmug, adj. frusen.
Hs. (Bj.).
Köllsig, adj. kylaktig, något kall. Vg. Fht.
chuol; mht. küel; holl. koel; e. coolish.
Köll-skär, adj. ömtålig för förkylning; om
menniskor. Sk. (Ox.). D. kuldskiœr, id. Jfr
fn. skjarr, adj. pavidus, timidus, qui detrectat,
aversatur.
Köl-näm, adj. lätt utsatt för frost; som lätt
tager frost; om åker. ”Åkern ä kölnäm”.
Kölfängd, adj. id. Sm. Kyll-nimmel, adj. id.; om
menniskor. Sk. (Ox.). S. nimma, fänga.
Tann-käll (kj), m. rysning, värk i
tänderna. Vb. (Skellefte).
Väder-kalle, m. kall, genomträngande blåst.
Smd. (Ornö).
Vär-kula, f. orkan, häftig blåst Sm. (kring
Eksjö). Vind-kula, f. id. Vg. D. veir-kule,
frisk, strykande vind.
Vär-kuling, m. liten väderil, liten häftig
vind. Sk. (Ox.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
