Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FLA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bredt och jämnt stycke is. Isflake. Nk., vg., sm.
Flaka, isflaka, m. id. Ög. Is-flank, m. id. Vg.
(Marks h.). E. a flake of is, id.; b) nedre
fram- eller bakdelen af en skjorta eller lintyg, Vl.;
c) flathall. Kl. (Thorsås s:n). Flaka, id. Kl.
(Stranda h.); d) jämn, slät äng. Sm.,kl.; 7) grannt
utsirad nackprydnad för brudar. Dl. (Äppelbo).
Brudlapp, m. id. Dl. (Lima). Anm. Flake är
troligen samma ord som flag, flak; s. detta ord.
Fsv. flake, m. plankskjul, som begagnades till
skydd för belägrade fästningar emot stenkast af
blidor. Kon. Styr. 210 (hvarest slakum, såsom
Ihre anmärkt, är tryckfel f. flakum); fn. fláki, n.
något utsträckt och jämnt; d. flage, id.; fn. flátta,
f. utjämnad jord; ns. flake, flätverk (B. W. B. 1, 401);
fläke, id. (Richey, 59); nfris. flage, flacke,
”eine von zainen, steckern, geflochtene horde,
thür &c.” (Outzen, 80); e. dial, flake (Hunter);
fleaks (Craven); fleak (Grose), skanskorg,
boskapsfålla, stängsel vid bäckar; n. flakje, m. stor
lucka af hopfogade bräder; d. dial. flag, åleflag,
”et pilegierde, som sættes i stranden ved ålegårde,
hvor man fanger strandål”; flage, m. a) ”en af
temmelig tykke pilegrene fletted lav dør, f. ex, til
en kålgård eller have”; b) ”en låge” (Mlb., D,L.
116); jfr sv. fläcka, v, a. dividere, partiri; flat,
adj. planus, latus.
Flaka-dämbo, f. stor flunsig qvinna. Fl.
(Öarne i Qv.).
Flaka-fógel, m. fogel fångad under
flakagilder. Vb.
Flaka-stig, m. skogsstig, öfver hvilket
gildret ställes. Vb.
Vallke-flage, f. redskap af flätade käppar
eller vidjor, hvarpå strumpor och sticketröjor
valkas. S. Sk.
Flakk, n. 1) flackande, ständigt resande.
”Dä ä ett farlit flakk”. Sm,bl.,sk.; 2) skakning
upp och ned. Deraf flakke-mån. Ög.
Flakkare, m. landstrykare, ostadig sälle.
S. Sk. Fn. flökkunarmadr, m. id. (Þorsteins
saga Siðu-Hallsonar).
Flakksa, v. n. freqv. 1 resa ofta hit och
dit. ‴Har far å flakksar”. Sm.
Flaa, v. n. 1 gapskratta, skratta med vidt
uppspärrad mun. Sm.,kl. Flaa är en förkortning
af flana; s. flanskratt.
FLams (flamms), n, oskickligt och
bullersamt uppförande, prat, sladder, skratt, stoj.
”Hålla flams å glin”. Sdm.,nk. Flam, n. narri,
skämt. Sm. (Vestbo; nära föråldr.).
FLlamsa (flammsa) 1, v. n. 1 1) fara fram
ystert och opassande, fara fram obetänksamt
och vårdslöst, stimma, bära sig oskickligt åt.
Dls.,vm.,nk.,ög.,öl.; 2) prata, sladdra, vara
öfverdrifvet glädtig. Vm.,nk. Flamsa står i st. f.
flansa; ovanligt i munarterna är ej att n
utbytes mot m.
FLamsa (flammsa) 2, f. 1) qvinna som
beter sig bullersamt och oskickligt; öfverdrifvet
glädtigt fruntimmer. Nk,; 2) vårdslöst,
slarfaktigt fruntimmer. Vm.,nk,
FLamser (flammser), m. 1) pratande och
sladdrande mansperson; 2) slurfver, som ej gör
något ordentligt. Nk.
Flamsig (flammsig), adj. 1) vårdslös,
oordentlig. Öl. Flamset (flammset), adj. id. Dls.;
2) som är utan hållning i tal och åtbörder. Vm.,
nk.,ög.
FLams-lås (flamms-lås), n. ungt,
sjelfsvåldig och stojande fruntimmer. Sdm.
Flana, f. 1) ostadig, lättsinnig och hamsig
qvinna. Hs. (Db., Bj.), sm. (Östra h.); 2)
påflugen toka. Hl. (Skällinge). D. dial. flane, f.
id. Mlb., D.L. 117.
Flane, m. påflugen tok. Hl,dls. Fn.
flanni, m. homo procax, lascivus; flángi, m. id.
FLan-hatt, m. ung, sjelfsvåldig och
stojande karl, som mycket gycklar och skämtar.
Sdm.
Flanka (flannka), v. n. 1 1) vara ostadig.
Sdm.; 2) hänga och röras hit och dit. Sm.
”Ökstókken flankär på vågo som en spån.” Sdm.;
3) fara omkring, flacka, resa hit och dit, ofta
ombyta vistelseort. ”Flannka av å ann”. Vm.,
sdm.,nk.,ög.,sm.,bl. (Freqvent.). Jfr flunka.
Flanker (flannker), m. en som ofta reser.
Sm. (Enl. L—n).
Flankt, adj. n. eller adv. löst, fladdrande.
”Dä hänger flankt”. S. Hl.
Flansa (flannsa) 1, v. n. 1 vara
obetänksam, obetänksamt och vårdslöst fara fram,
sjelfsvåldigt och vårdslöst bete sig. Sm., kl., bl.
(Freqvent.).
Flansa (flannsa) 2, f. obetänksamt och
vårdslöst fruntimmer. Sm.,kl.,bl. Fn. flasa, f,
mulier petulans et immodesta. Grettis saga.
Flansig (flannsig), adj. 1) obetänksam,
framfusig. Hl.,bl. Flansig, flansed, id. Sk.; 2)
vårdslös. Sm.
Flan-skratt, fla-skratt, n. gapskratt.
Sm.,kl.
Flanug, adj. prålig, narraktigt grann. Hs.
(Db.).
Flanun, adj. ostadig, yr, flygtig. Dl. (Mora;
sällan brukl.). Flanug (n. flanu[g]t), id. G.
Flanvuren, adj. i. q. flansig. G.
Flas el. flas, n. öfverdrifvet skämt, narri,
oskicklig glädtighet, fåfänga och ohöfviska
åtbörder. ”Flas å grin”. ”Ras å flas”. Vb.,hs.,
vl.,vg., ög.,sm. (Vestbo). Fn. o. n. flas, n.
obetänksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
