Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauli bref till galaterna - 3 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 4: 18 — 2 4.
Pauli bref till galaterna.
f I Kristus Jesus är
abrahamsvälsignelsen (d. v. s. frälsningen) att finna. När
nu han genom evangelium predikades bland
hedningarna, då kom
abrahamsvälsignelsen i honom ut till hedningarna. Och
nu, vill apostelen säga, huru orimligt vore
det icke, om de troende hedningarna,
sedan de fått välsignelsen, skulle låta förleda
sig att gå in under Mose lag! Der hade
de ju endast förbannelse att vänta, en
förbannelse, som Kristus köpt oss troende
judar ut ifrån.
tt Det ligger här i grundtexten intet
särskildt eftertryck på ordet vi. Det bör
derför icke fattas såsom syftande på
jude-kristna i motsats mot hedningkristna utan
på de troende i allmänhet, både hedningar
och judar.
t* d. v. s. den utlofvade anden. Se
Ap. G. 2: 3 3 och anm. dertill. Så länge
judarna voro under lagen, kunde hvarken
de eller hedningarna få anden. Men när
Kristus löste de judar, som trodde på
honom, från lagens förbannelse, och så genom
dem abrahamsvälsignelsen kom till
hedningarna, då erhöllo både de ena och de
andra anden genom tron. Men andens
meddelande är panten på arfvet (se 2 Kor. 1:
2 2 och anm. dertill, Ef. 1: 13 f.),
nämligen den eviga frälsningen i Messias rike.
Och i denna frälsning är det, som
abrahamsvälsignelsen består (jemför v. 29).
Men den som fått anden, han är
Guds barn och arfvinge.
15. Bröder,* jag talar**
efter menniskosätt.*** En
menni-skas förbund, t som är stadfäst, ff
gör dockfff ingenf* om intet,
eller lägger någon bestämmelse
dertill.*t*
* Märk, huru olika tilltal här och i v.
1. Paulus har lugnat sig.
** Detta syftar på det närmast följande,
på rent menskligt vis, med en bild
lånad från menskliga förhållanden.
Jemför Rom. 6: 19.
t Grundtextens ord kan betyda både
testamente och förbund. Då det öfver
allt annars i Pauli bref (och for öfrigt i
nya testamentet utom Ebr. 9: ig f.)
betyder förbund, bör det äfven här så fattas.
Jemför kap. 4: 2 4. En menniskas förbund
är ett förbund, som en menniska stiftat
med en annan.
ft laggiltigt afslutadt.
ftf ehuru det endast är menskligt.
t* ingen tredje man.
till de bestämmelser, som deri stå.
— I denna vers framställer apostelen ett
allmänt menskligt rättsförhållande.
Der-vid lemnar han alldeles å sido de
undantag, som stundom kunna inträffa.
16. Men åt Abraham vordo
löftena* tillsagda och åt hans
säd.** Hanf säger icke: och åt
säderna, såsom om många, utan
såsom om en enda: och åt din
säd,ff som är Kristus.
* Paulus menar det vid flere tillfällen
upprepade löftet, att alla slägten skulle
varda välsignade i Abraham och hans säd.
Genom upprepningen vardt detta löfte till
en mångfald af löften.
** icke blott åt Abraham sjelf utan ock
åt hans 8tid.
t nämligen Gud.
tt De ställen, som Paulus åsyftar, äro
1 Mos. 13: 15, 17: 8.
17. Men detta säger jag: ett
förbund, som är förut* stadfäst
af Gud, gör lagen, som kommit
till fyrahundra och trettio år
derefter,** icke ogiltigtf till att
göra löftet om intet.
^ långt före lagens utgifvande.
I 2 Mos. 12: 4 0 f. säges, att Israels
barn hade bott i Egypten 430 år. Men
i de sjuttio uttolkarenas öfversättning af
gamla testamentet står det, att tiden för
deras vistelse i Egypten och i Kanaan
hade varit 430 år. Denna öfversättning
följer Paulus här utan att fästa sig vid
oriktigheten i den samma. I verkligheten
låg det längre tid än 430 år mellan löftet
och lagen. Till de 430 åren måste
nämligen läggas de år, som förflöto mellan
löftet åt Abraham samt Jakobs utvandring
till Egypten. Och då blir tidsskilnaden
minst 600 år. Men för Paulus har det
här icke kommit an på en noggrann
tidsbestämmelse (jemför Ap. G. 7: e). Han har
endast velat visa, att mellan löftet och
lagen ligger så lång tid, att det är
orimligt att tänka, att den senare skulle göra
det förra om intet.
t Om ingen kan göra en mennisJcas
förbund om intet (v. 15), så lärer väl
lagen icke heller upphäfva ett af Gud
stadfäst förbund. Med detta förbund menas
det förbund, som Gud gjorde med Abra-
— 260 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
