Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Florenz och Dresden 1881-1883. - Den tredje diktsamlingens tillkomst. - Sociala tendenser i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då denna kära dagen
Rann upp för oss i fjol,
Han kom med mycket vatten
Och mycket litet sol.
Hur Brentas böljor stego!
Hur rägnet öste ner!
Uti ett litet sjukrum
Steg oron ännu mer.
Men våndan fick en ände
Och solen täcktes le,
Vi kunde tacka himlen,
Att än vi voro tre.
Under denna ofrivilliga tre veckors karantän satt
Snoilsky modell för Adolf Lindberg, som skulpterade
en reliefbild för en medalj, som Magnus Lagerberg
lät slå öfver honom. Det är samma bild, som sedan
infästs i hans grafsten.[1]
»När barnet blifvit så pass återställdt, att läkaren
ansåg resan utan fara kunna fortsättas» – heter
det vidare – »satte vi våra personer i säkerhet på
Triestångbåten, öfverlämnande bagaget i Verona åt
sitt öde. Underbart att omtala, hafva sakerna omsider
kommit hit till Dresden i oskadadt skick. Öfver
Wien samt Prag, där Wallensteins palats befolkade
fantasien med historiska gengångaregestalter, anlände
vi slutligen till vår resas mål. Dresden är i sanning
förtjusande, med sin delvis kvardröjande parfum
af »zopf», röda klackar och rococosnirklar. I mitt
tycke erbjuder ingen stad på kontinenten så många
förutsättningar till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
