Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Brobyggnader, av Otto Linton - Brosystemens utveckling från äldsta till nyaste tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
858
BROBYGGNADER.
Fig. 1286. Ponte delRisorgimento över TiberniRom.
Ett något tidigare exempel på nutida användning av järnbetong är emellertid en av
Lambot år 1850 tillverkad båt av murbruk med ståltrådsinlägg, vilken ännu är i behåll
och år 1855 var utställd på världsutställningen i Paris. År 1861 framställde Coignet
grundsatserna för järnbetongens användning såsom byggnadsmaterial. Även det
praktiska utförandet av järnbetongkonstruktioner utvecklades till en början huvudsakligen
i Frankrike och där med så stor framgång av Hennebique i Paris, att dessa byggnader
länge gingo under namn av Hennebique-konstruktioner. Sedermera hava de mest
värdefulla insatserna ifråga om utvecklingen av järnbetongbyggnaders teori, konstruktion
och utförande gjorts i Tyskland och
Österrike. Sedan sekelskiftet har
järnbetongbygg-nadskonsten alltjämt åt sig förvärvat nya
användningsområden och oavbrutet varit
stadd i en livlig och ännu icke avslutad
utveckling, vilket bäst bevisas därav, att denna
gren av ingenjörskonsten, sin ungdom till
trots, dels förfogar över en synnerligen
rikhaltig litteratur och dels kan uppvisa en
mångfald storslagna och vackra
byggnadsverk. Oarmerad betong har stor
motståndskraft mot tryck, under det att den är
mycket ömtålig mot dragspänningar, som lätt
förorsaka sprickbildningar. Järnbetongen
har, liksom den oarmerade betongen, stor
tryckhållfasthet och kan dessutom på grund
av järninläggen även upptaga
dragspänningar. Den förenar på så sätt i sig betongens
och järnets bästa hållfasthetsegenskaper. I
hållfasthetshänseende intager järnbetongen
ungefär samma förhållande till den
naturliga eller konstgjorda stenen som det valsade
järnet till gjutjärnet (jfr sid. 865), och det
uppsving inom järnbro byggnadskonsten,
som uppstod, då valsat järn avlöste gjutjärnet såsom brobyggnadsmaterial (jfr sid. 866),
upprepas nu inom stenbrobyggnadskonsten med järnbetongen såsom det nydanande
materialet. Att flera av världens största valvbroar: den år 1910 fullbordade Graftonbron
i Auckland på Nya Zeeland samt Langwiesener-viadukten i Schweiz (fig. 1294), båda
med 96 meters spännvidd, den år 1912 invigda Tibernbron Ponte del Risorgimento i Rom
(fig. 1286) med 100 meters spännvidd, bron över Mississippi i Minneapolis med ett 123
meters mittvalv samt den kombinerade järnvägs- och landsvägsbron vid Brest i
Frankrike (fig. 1287) med 3 st. 180-metersvalv äro utförda av järnbetong, är ett talande
bevis för den stora tilltro, som numera fästes vid järnbetongen även såsom
brobyggnadsmaterial. Även i Sverige har järnbetongen kommit till användning för stora
brovalv, såsom exempelvis vid den år 1916 färdigbyggda landsvägsbron över Skurusund
vid Stockholm (jfr sid. 851 och fig. 1288) och för järnvägsbron över Öre älv vid
Nyåker på Norra stambanan (fig. 1289), vilken senare bro med sitt 90.7 meters
mittvalv ännu är världens största järnvägsbro av järnbetong för normalspårig huvudbana.
Ett konsekvent tillämpande av den armerade betongen såsom byggnadsmaterial
Fig. 1287. Kombinerad landsvägs- och
smalspårig järnvägsbro i två våningar vid Plougastel
över havsviken vid Brest i Bretagne. Tre
järn-betongvalv med 180 meters spännvidd med
anslutande balkspannsviadukter — ävenledes av
järnbetong — på vardera stranden. De båda
bågarna till höger å bilden äro färdiggjutna, och
valvstommen, som består av en fackverksbåge
av järn med dragband, är flyttad på pråmar till
vänstra valvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
