Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Brobyggnader, av Otto Linton - Brosystemens utveckling från äldsta till nyaste tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BROSYSTEMENS UTVECKLING FRÅN ÄLDSTA TILL NYASTE TID.
857
Fig. 1284. Järnvägsbroar av betong för bayerska
statsbanorna över Iller vid Kempten i Allgäu.
I förgrunden en dubbelspårig och i bakgrunden
en fyrspårig bro med snett planläge i förhållande
till varandra. Längst i bakgrunden en gammal
balkbro.
små valv, exempelvis vid vägbroar över järnvägen. Dessa bayerska betongbroar äro
för det mesta utförda såsom treledsbågar med leder inlagda i valven vid vederlagen och
i hjässan. Mittvalven för broarna i Kempten äro försedda med längsgående sekundära
valv genom betongmassorna ovanpå de bärande huvudvalvringarna och för Illerbron
äro ursparningar i fyllnadsmurverket mellan huvudvalvets övre välvning och brobanan
gjorda i form av tvärgående sekundära valvöppningar, såsom fig. 1285 visar, och i
ungefärlig överensstämmelse med murade valvkonstruktioner. Den oarmerade betongens
håll-fasthetsegenskaper överensstämma i stora drag med murverkets: stor
tryckhållfasthet och liten draghållfasthet, och detta gör att formerna för oarmerade betongbroar
bliva ungefär desamma som för murade
valv. Den största spännvidd, som ännu är
övervälvd med ett murat valv av naturlig
sten, tillhör en gatubro i Plauen i sachsiska
Vogtland och uppgår till 90 meter.
Oarmerade betongvalv äro icke byggda över större
spännvidd än 65 meter för de ovannämnda
Kempten-broarna.
Olägenheten med valv av naturlig sten,
tegel och oarmerad betong ligger dels däruti,
att de äro känsliga för dragspänningar
och därför måste konstrueras så grova och
tunga, att uppkomsten av dylika
påkän-ningar i möjligaste mån förhindras, och dels
däruti att de icke kunna byggas utan hjälp
av fasta ställningar och valvstommar, som
hastigt stiga i kostnad med ökad spännvidd
och valvhöj d över fasta grunden. Långt
under de nyssnämnda spännvidderna kunna
därför de armerade betongvalven i
allmänhet med framgång upptaga konkurrensen
med murade valv och oarmerade
betongvalv, för vilka båda senare typer såväl
konstruktionssätt som byggnadsmetoder
knappast torde kunna drivas längre i utveckling och konkurrenskraft.
Det var också idén att upptaga dragspänningar i betongen medelst i betongen
ingjutna järn och framkomsten på detta sätt av det nya materialet armerad betong eller
järnbetong, som gav uppsving åt betongkonstruktionerna och möjliggjorde helt nya
brotyper av stenmaterial. Idén till förstärkning av betong genom metallinlägg är
gammal, och ett bevis på tidig användning av armerad betong har påträffats i en av de
forntida patriciergravarna utmed Via Appia utanför Rom (fig. 1249), där man funnit en
takplatta av betong, i vars underkant ett nät av bronsstänger var ingjutet i uppenbar
avsikt att därigenom öka plattans styrka. Den armerade betongen behövde alltså liksom
den vanliga betongen återupptäckas, och äran härav anses i allmänhet tillkomma den
parisiske handelsträdgårdsmästaren Joseph Monier, som redan år 1861 använde med
murbruk omklädda ståltrådsnät för framställning av större blomkrukor och som år
1867 lät patentera förfaringssättet att förstärka betongen genom järninlägg. Från första
början gingo järnbetongbyggnader vanligen under namn av Äfomer-konstruktioner.
Fig. 1285. Järnvägsbro av betong över Iller
vid. Illerbenren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
