Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En månad senare, oktober 1945, slår
opinionens vågor i Amerika samman över debatten
kring den fortsatta värnplikten. Truman
framhäver vikten av hög beredskap i fred. Förenta
staternas kongress uppmanas av presidenten
hysa ”en ständig känsla av ledarskap i världen
då det gäller att upprätthålla freden och
rätten. Vi kan icke än en gång räkna med att få
tid till rustningar i lugn och ro. I ett framtida
krig kommer Förenta staternas hjärta att bli
fiendens första mål”. I samma veva berömmer
Truman värnplikten med dess möjligheter att
”ge de unga männen goda möjligheter till
karaktärsdaning”. Trumans programtal
innehöll vissa poänger riktade mot andra makter
som kunde tänkas vilja dominera världen ”med
våld eller hot om våld” (som Chamberlain efter
brytningen med Hitler sade med syftning på
Tyskland). Från London meddelas som eko på
Trumans tal att det tydde på att den
amerikanske presidenten i första hand fäste sina
förhoppningar vid de militära malktmedlen och i
andra hand vid det internationella samarbetet.
Vi samma datum gjorde engelske
utrikesministern Bevin i underhuset ett märkligt
avslöjande i fråga om ockupationsmakternas
Tysklandspolitik. ”Det kanske kan sägas att
vi gjorde fel i att dela upp Tyskland i zoner.
Jag anser det troligt nu, då jag blickar tillbaka,
att det skulle ha varit bättre om vi icke gjort
det. Men det fanns mycket allvarliga politiska
hänsyn, som jag icke vill dra in i dagens
debatt.” Det lät en smula sfinxartat. Men även
om Bevin uttryckte sig lika indirekt i en annan
fråga, järnridåns, kunde ju adressaten
knappast misstydas: ”Det förekommer två slags
hunger i dagens Europa. Den ena är fysisk.
Men jag tror ibland att den fruktansvärda
mörkläggningen över Europa skapar en stor
andlig hunger, som t. o. m. är mer förödande
än den fysiska hungern. Om andra länder
kunde få fria parlament och folket fritt finge
ge uttryck åt sin mening, skulle vi kunna skapa
en bättre värld för framtiden.” Det var en
from önskan redan då, eftersom den
ryskpolska storrumspolitiken uppträdde som ett
fullbordat faktum. Bevins uttalande hade
sålunda faktiskt knappast något större värde än
att vara en epilog till vad efter förra krigets
46
slut från vissa håll krävdes under rubriken
Förverkligandet av folkens
självbestämmanderätt. Av den ryska socialismen återstod nu
huvudsakligen de nationella ryska politikernas
maktbud. Bevin meddelade i samma underhustal
att det sammanlagt finns ”14 å 15 miljoner
människor på flytande fot i ena eller andra
riktningen”. Hitlerkriget växte stadigt till
fredskaos.
Efterlysningen av den politiska demokratins
elementära fri- och rättigheter, sådana som hade
stadgats i borgerliga stater och godtagits även
av de konservativa, sysselsätter allt fortfarande
Bevins tankar och omsorger. Det är värt att
lägga märke till att han syftar på länder i den
”gocialistiska” ”råds”-unionens hägn, då han i
ett tal den 23 januari 1946 uttryckte sin avsky
för polisstater. Visserligen hade debatten
inletts med ett — som vanligt mycket
diplomatiskt — regeringsuttalande mot Francoregimen.
Sedan hade Bevin emellertid nödgats syssla
med den besynnerliga polska
”säkerhetspolisens” framfart i Polen. Denna polis visade sig
ha egendomliga föreställningar om vad
medborgerlig säkerhet är för någonting, men tillät
sig 1 gengäld åtgärder mot oppositionen i
enlighet med totalstatens likvideringsregler.
Bevin sade resignerat: ”Vi måste visa tålamod,
men samtidigt ser jag fram mot den tid då
dessa polisstater inte längre finns till.”
Ng? dagar senare föreslår den amerikanske
senatorn Tydings i en resolution att
presidenten bör inbjuda alla nationer till en
konferens som ska göra slut på all nationell
rustning fram till 1950. Vi noterar den djärve
senatorns resolution för fullständighetens skull.
Annars tyckte Tydings ju att världen var på
väg mot ett nytt världskrig. Han sade sig dock
ieke kunna se någon annan utväg än antingen-
eller: ”Förenta staterna måste endera hålla sig
fullständigt krigsberett på alla områden,
däribland atombombens, eller också måste vi
avrusta helt och hållet inbegripet atombomben
tillsammans med alla "andra nationer.”
Den 4 mars 1946 kräver den amerikanske
generalstabschefen D. Eisenhower förlängning
av värnpliktslagen. Både mark- och
flygstyrkorna i Amerika anser han otillfredsställande.
En vecka senare håller ärkebiskopen av West-’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
