Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minster, dr Bernard Griffin, ett tal som
djärvdes röra vid det då rådande världsläget, varvid
han yttrade: ”Jag tror icke att jag hyser
överdrivna farhågor om jag säger att världsläget
i dag är mycket allvarligare än före Mänchen.”
Han anspelade också på tillståndet i de
östeuropeiska små länderna, vars frihet oeh
oberoende lämnar åtskilligt övrigt att önska. Den
politiserande ärkebiskopen kräver avskaffandet
av den hemliga polisen i de länder ”som står
under en utländsk makts dominering”. Under
tiden, närmare bestämt den 5 mars, hade
Churchill förmått sig till ett mycket
uppseendeväckande tal i Fulton i staten Missouri som så
att säga gjorde slag i saken, efter det både den
ledande republikanske senatorn Vandenberg
och utrikesministern Byrnes — två amerikanare
sålunda — förut givit uttryck för att
förhållandet till Ryssland kunde vara bättre.
Churchill vädjade här till en broderlig förening
mellan de engelsktalande folken samtidigt som
han betecknade det som ”vanvett” att lämna
ut atombombhemligheten. Han gjorde ingen
hemlighet av att det nuvarande Europa
förvisso inte är det folken slogs för, och ”det
befriade Europa” är inte riktigt det frihetens
Europa kriget sades gälla. Han polemiserade
mot Polens ”enorma och orättmätiga intrång
på Tyskland”, men talade också rent ut om den
ryskdominerade polska regeringen som
uppmuntrats till sådant intrång. (Churchill
underlät emellertid varje antydning om att den ryska
”generositeten” visavi den polska
storrumsaptiten på Tysklands bekostnad kanske kan
anses vara ett slags återbetalning för sveket
under tysk-polska kriget i hägnet av Hitler—
Stalin-pakten.) Churchill sade bl. a.: ”Från
Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska
havet har en järnridaå sänkts tvärs över
kontinenten. Bakom den ligger alla huvudstäderna
i mellersta och östra Europas gamla stater,
Warszawa, Berlin, Prag, Wien, Budapest,
Belgrad, Bukarest och Sofia. Alla dessa städer
och befolkmingarna runt om dem befinner sig
inom den ryska sfären, och alla är i en eller
annan form underkastade inte bara ryskt
inflytande, utan i en mycket hög och stigande
grad även kontroll från Moskva.” Churehill
frågade så vilka — om ens några — gränser
det finns för Sovjets och Kremlkommunismens
expansions- och omvändelsenit. Tanken på att
ett nytt krig är oundvikligt avvisade Churchill
emellertid i samma tal; han framhävde att
ryssarna inte önskar krig, men krigets frukter
samt obegränsad expansion för sin makt och
sina doktriner.
hurchills tal gav ju sedan anledning till en
opinionsstorm, där han å ena sidan
framställdes som dagens man och å andra sidan
beskylldes för krigshets. Givetvis hade Churchill
givit luft åt en mängd obehagliga sanningar,
obehagliga särskilt för regeringen 1 Moskva.
Någon garant för en bättre tingens ordning
utifrån arbetarrörelsens politiska och sociala
syften kan Churchill givetvis inte anses vara.
Han dementerade också själv det balanssinne
för objektivitet som åhörare av hans tal kanske
i första ögonblicket velat tillvita honom, då
han efter klandret av Rysslands pressande
Europakontroll stegrade sig till följande
praktfulla politiska pekoral: ”Endast det odödliga,
ärorika Athen har frihet att självt bestämma
sin framtid vid val under brittiskt, franskt och
amerikanskt överinseende.” Det slags
västmakts-”demokrati” som Churchill här
rekommenderade har i själva verket visat sig som
direkt stöd åt den reaktionära regimen 1
Grekland. Tyvärr får man lov att säga att den
politiska etik av modell Grekland, som Churchill
talade sig varm för, inte står det ryska mönstret
efter. Men detta hindrade ju inte att Churchill
annars yttrade saker och ting som även de
labourparlamentariker, som opponerade sig mot
Churchill, inte riktigt kunde dementera. En
oppositionell grupp av Labours
parlamentsledamöter ansåg nämligen Churchills tal utgöra en
uppmaning till en anglosaxisk militärallians
mot kommunismens spridning, sålunda en
uppmaning till en störning av världsfreden. Man
kan naturligtvis ha anledning att närmare
granska Churchills motiv. Att hans konservativa
opposition mot Rysslands statstotalitära system
kan förleda mindre nogräknade observatörer
till att hylla honom som frihetshjälte kan
förklaras med att det socialistiska
frihetsbegreppet så oerhört vanställts genom Kremlstaten.
Men arbetaroppositionen borde, i stället för att
efterlysa Sovjets internationalism som helt
enkelt lyser med sin frånvaro själv ta hand om
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
