Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmeledning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och t-ljud efter vokal (t. ex. inna, »innan»,
gata, »gatan»; möcke, »mycket», take, »taket»,
måle, »målat») och saknar preteritimärke i verb
af typen feske, »fiska»: feske, »fiskade». Såsom
specielt karakteristiskt för värmländskan torde
följande företrädesvis böra framhållas. Alla
svagtoniga slutljudande vokaler hafva sammanfallit
i ett orent e-ljud, som i fryksdalskan och
elfdalskan t. o. m. sjelf bortfaller, efterlemnande
spår af sin forna tillvaro i den sammansatta
accent (»cirkumflex») som i ty fall uppträder
hos föregående stafvelse, t. ex. gate, gât, »gata»,
nie, nî, »nio», tjuge, tjûg, »tjugu». Kort och
långt u-ljud äro qvalitativt lika, så att t. ex.
orden gull och gul hafva båda det u-ljud (i det
ena ordet kort, i det andra långt), som i
riksspråket tillkommer blott det senare ordet;
tje-ljudet är (utom i provinsens allra nordligaste del)
en ren frikativa utan något begynnande explosivt
element (såsom i riksspråket och de flesta svenska
dialekter); r + d, r + n, r + s, r + t ger liksom
tjockt l + d, l + n, l + s, l + t upphof åt
kakuminala ljud, så att t. ex. körd och köld, garn
och aln, fars och mals, svart och svalt hafva
samma slutljud; sje-ljudet är kakuminalt och
identiskt med det nyssnämnda af ls och rs
uppkomna, så att t. ex. uddljudet i skinn och sju
är qvalitativt lika med midljudet i gulsott och
slutljudet i Lars. Alla maskulina och feminina
ord ändas i pluralens obestämda form på -er,
i bestämda formen på -ane (i sydvestra Värmland),
-ene (i Arvikatrakten), -än (i mellersta
och norra Värmland) eller -era (i
sydöstra Värmland, d. v. s. Karlstad–Filipstad–Kristinehamn-trakten).
Adjektivändelsen -ig (-ug)
är ersatt af -en (-un), t. ex. falen, »farlig»
(backun, »backig»). – Värmländskan eger en
ganska rik och från innehållets synpunkt värdefull
literatur, förnämligast från senare hälften
af 1800-talet. Främst i literärt (om också ej i
språkligt) afseende stå [F. A. Dahlgrens] »Viser
på varmlanske tongmåle deckta åtta Fredrek
på Rannsätt» i tre häften (samlad upplaga 1886),
väsentligen på Ransäters (i nedre Klarelfsdalen)
dialekt. Literärt sedt mycket utmärkta (och
dessutom i språkligt afseende fullt tillfredsställande)
äro äfven de sagor på fryksdalsmål, som
af G. Djurklou under kraftig medverkan af
riksdagsmannen J. Magnusson publicerats i
»Sagor och äfventyr» (1883). Rätt goda äro
äfven de af T. Svartengren under titeln »Nô hôrt
frå varmlanske skogsbygda» (1887) meddelade
bitarna på Brunskogs (öster om Arvika) dialekt.
Öfriga literaturalster äro, åtminstone från
innehållets synpunkt, mindre betydande. Med strängt
fonetisk beteckning äro några gåtor, besvärjelseformler,
ordstäf och ordspråk från Fryksdalen
utgifna af Ad. Noreen i tidskriften De svenska
landsmålen II, s. V–X (1882). – Grammatiskt och
lexikaliskt har värmländskan behandlats förnämligast
af Ad. Noreen i »Fryksdalsmålets ljudlära»
(1877), »Ordbok öfver fryksdalsmålet samt
en ordlista från Värmlands Älfdal» (1878; jfr J.
Magnussons »Tillägg till Ad. Noreens Ordbok
öfver fryksdalsmålet» i De svenska landsmålen
II, h. 2 (1880) och »Dalbymålets ljud- och
böjningslära» (1879, i De svenska landsmålen I).
Historia. Värmland (Vaermeland) har sitt namn
efter inbyggarna, värmerna, och fick sin
kolonisation hufvudsakligen från Vestergötland.
Sagorna tala om Olof »Trätälja» såsom den der
först bröt bygd i V. Antagligen var det
laxfisket i forsarna, som lockade till bosättning.
Ehuru odlingen förmodligen var ganska
gammal, fick den under medeltiden ingen större
utsträckning. På de bördiga stränderna, i
synnerhet på Näset, utmed Vänern, Glafsfjorden,
Frykensjöarna och Klar- (förr Tingvalla- l.
Ullerörs-)elfven, funnos spridda bygder; den
östra delen bestod af ofantliga skogar, men der
drefs något bergsbruk (Värmlandsbergs, i
senare tider kalladt Filipstads, bergslag
privilegierades af Erik af Pommern). I judicielt
afseende framträdde V. som ett helt för sig, en
lagsaga, med säkerhet i slutet af 1100-talet.
Lagsagan, hvars utsträckning betecknades med
uttrycket »från Amn (Gullspång) till Eda skog»,
omfattade ungefär det nuv. V., med undantag
af Nordmarks härad, som först i midten af
1500-talet förenades med V. I slutet af 1200-talet
synes V. hafva egt en särskild lag; denna
är nu förlorad, men enligt bevarade, ännu under
konung Kristofers tid (1440-talet) åberopade
lagrum tyckes den hafva varit identisk med
vestgötalagen. På grund af lagsagans obetydlighet
deltog lagmannen ej i konungavalet. Ej
häller gick konungens eriksgata genom V., utan
han aflade i Skara ed inför »alla vestgöter
och värmar». Landstinget hölls på Lagberget å
Tingvallaön – landets förnämsta ort – Petri
och Pauli dag (d. 29 Juni), och i sammanhang
dermed var marknad (»Persmässan»).
Häradsindelningen var under medeltiden och långt in
i nyare tider ej stadgad. Ännu in på 1600-talet
funnos inga häradshöfdingar i V., utan
lagmannen eller hans underlagman skipade dom
både i tingslagen och å landstinget, hvarigenom
han kom att intaga en ställning midt emellan
lagman och häradshöfding. Men 1668 delades landet
i 2, 1743 i 3, sedermera i ännu flere
härads-jurisdiktioner (se Värmlands län), hvarjämte
Värmlandsbergs (Fernebo l. Filipstads) bergslag
sedan 1630-talet hörde till ett bergmästaredöme.
I ecklesiastikt afseende hörde V. till Skara stift
till 1580, då hertig Karl afskilde V. samt Vadsbo
och Valla härad af Vestergötland under en
superintendent i Mariestad, som 1646 flyttades
till Karlstad (se vidare Karlstads stift). I
administrativt afseende styrdes V. under den
senare medeltiden af fogdar eller höfvitsmän,
som residerade på Edsholms slott (i Eds socken):
tidtals lydde den östra delen under höfvitsmannen
på Agneholm (på en holme i Gullspångselfven).
Efter slottens förstöring under Engelbrekts
resning var landet deladt i två »sysslor»:
Vestersysslet (Näs, Gillbergs och Jösse härad
samt Nordmark, under senare delen af 1500-talet
äfven Elfdalen och Fryksdalen) och Östersysslet
(det öfriga V.). Jämte Södermanland
och Nerike utgjorde V. sedan 1568 hertig Karls
(sedermera konung Karl IX:s) hertigdöme och
1611–22 hans son Karl Filips. (Titeln »hertig
af V.» föres af nuv. kronprinsen Gustaf, sedan
1858.) Hertig Karls förvaltning bildar epok i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
