Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmeledning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ganska mager, såsom bestående till största delen af
lätt sandjord. I ö. (Fernebo härad) är marken i
denna bergiga del af landskapet stenig och
svårbruten, men egentligen icke dålig. Den
odlade jorden är att söka efter vattendragen
och de större sjöarna samt vid Vänern, hvars
stränder dock flerestädes äro sumpiga. I
öfrigt är landskapet vidsträckt skogsland, i
synnerhet i v. och n., på berg-, grus- och
sandbotten med mossar här och hvar. – Statistiska
uppgifter rörande näringsgrenarna samt
uppgifter om landets indelning i judicielt,
ecklesiastikt, administrativt m. fl. afseenden lemnas
i art. Värmlands län.
Berggrunden inom V. utgöres af till urformationen
hörande bergarter, hufvudsakligen gneiser
af flere slag, samt af de massformiga
bergarterna granit och hyperit. Jerngneis, till
färgen röd, och en grå, randig gneis upptaga största
arealen från Vänern i s. genom hela
provinsen norrut till dess norra spets och i v.
stötande till norska gränsen. Granitartad är gneisen
inom ett område i sydvestra V. mellan
Seffle och Glafva. Hälleflintgneis och glimmerskiffer
förekomma på spridda ställen med mindre
vidsträckt utbredning, såsom från sjön Rottnen
åt n. v. till norska gränsen, vid Glafva och
derifrån söderut till Svaneholm, derjämte inom
provinsens östra del i trakten v. om Rämen
samt kring Nordmarken, Långban, Persberg och
Kroppa. Vid Glafva brytes glimmerskiffern och
förarbetas till takskiffer. Porfyrartad hälleflinta,
porfyroid, förekommer inom ett fält ö. om Ny
kyrka, och af urlerskifter åtföljd af mörk
hälleflinta inskjuter öfver gränsen ö. om Persberg
och Långban en del af det bekanta inom Örebro
län belägna Grythytteområdet af dessa
bergarter. Vid Malsjö och Gullsjö inom Grums
socken v. om Karlstad finnas lager af kristallinisk
kalksten i gneisen; den vid förstnämnda
ställe förekommande har hvit och blåhvit
färg, är i plattor nästan halfgenomlysande
och torde ganska väl lämpa sig för användande
som marmor till arkitektoniska och prydnadsändamål.
Större äro de i hälleflintgneis liggande
kalkstensförekomsterna vid Persberg,
Nordmarken och Långban. Granit, merendels
tämligen grofkornig, uppträder inom ett mindre
område v. om Seffle, på några platser ö. om sjön
Foxen samt upptager en stor del af östra V.
längs länsgränsen, likväl här och der afbruten
af förut nämnda skiffriga bergarter. Den bergart,
som genom sina yttre former i hög grad bidrager
till V:s med rätta prisade naturskönhet, är
hyperiten, hvilken i talrika, skarpt begränsade,
ganska höga och vanligen skogklädda berg träffas
inom mellersta V:s eljest enformiga
jerngneisområde ända från Kristinehamnstrakten till
provinsens nordspets. Af jernmalm eger V.
rikliga tillgångar, hvilka tillgodogöras vid de
bekanta Persbergs, Nordmarks, Tabergs och
Långbans grufvor. De sistnämnda äro berömda
för förekomsten af en mängd sällsynta mineral.
Värmlands jordarter äro desamma som
mellersta Sveriges öfriga provinsers, nämligen
krosstensgrus, rullstensgrus och sand, hvilka i V.
intaga den största ytvidden, samt inom landets
lägre belägna delar äfven leror, bland hvilka
också den marina s. k. hvarfviga leran. Dessutom
finnes torf i ymnighet.
V., nästan öfverallt rikt på sjöar och vattendrag,
med skog och berg i vestra delen, bergkullar
och leende dalar i ö. samt breda fält och
skogklädda höjder i s., gör med rätta anspråk
på att räknas till våra vackraste landskap, och
torde landskapets naturskönaste trakter finnas i
nordligaste delen af Nordmarks härad, omkring
Glafsfjorden och i Fryksdalen. Befolkningen
har det goda vitsordet om sig, att den är fridsam,
allvarlig, arbetsam och redlig. Om
emigrationen från landskapet se Värmlands län.
Värmländingens vana och duglighet vid
skogsafverkning och timmerflottning förskaffa honom
lätt arbetsför tjenst å andra orter; i synnerhet i
Dalarna och Norrland träffas ofta arbetare från
detta landskap, mest från Elfdals och Fryksdals
härad. Den befolkning af finsk nationalitet
och med finskt språk, som från äldre tider,
åtminstone från 1500-talets senare del, funnits i
V., i synnerhet i gränstrakterna mot Dalarna och
Norge, har numera, i synnerhet hvad språket
beträffar, så uppgått i den svenska befolkningen,
att finnarnas antal icke kan till siffran
angifvas. För 10–20 år sedan talades finska
språket i vissa hem, och åtskilliga äldre personer
funnos, som icke kunde tala svenska, men
numera tala de alla svenska språket, och finska
seder och finska byggnader utbytas mot svenska.
Dock tyckes Nyskoga socken, med omkr.
700 innev., ännu hafva den relativt mest rena
och oblandade finska befolkning, hvaraf återstod
finnes äfven i Norra och Södra Finnskoga socknar,
i Hvitsand, Östmark och Lekvattnet, således
inom den del af Elfdals härad, som gränsar
till Norge, och inom nordligare delen af
Fryksdals härad. När V:s finnar uppgifvas
ännu till 3,000 och deröfver, omfattar detta tal
samtliga de ättlingar från finnar, som i mer
eller mindre mån hänga fast vid finska seder
och bruk. (Om finnarna i V. se und.
komitébetänkande af d. 30 Aug. 1825, landsh.
Widmarks meddelanden i femårsberättelsen för
Värmlands län 1881–85 och P. Nordmann:
»Finnarne i mellersta Sverige», Helsingf. 1888.
Seminarieadjunkten A. Segerstedt har gjort och
till Helsingfors univeritet donerat en etnografisk
materialsamling ang. de svenske finnarna. Jfr
art. Gottlund, K. A.) – Vid 1892 års slut
uppgick hela folkmängden i landskapet till
265,474 personer, hvaraf 14,113 tillhörde Örebro
län. Landskapets vapen är i guldfält en svart
örn med röd tunga.
V:s folkmål hör till den medelsvenska
gruppen, om ock onekligt är, att å ena sidan språket
i provinsens nordligaste del (norra Elfdalen)
visar åtskilliga öfverensstämmelser med den
derstädes omedelbart angränsande nordsvenska
gruppen, å andra sidan socknarna utefter norska
gränsen särskildt i fråga om ordförrådet
hafva åtskilligt gemensamt med Norge. I likhet
med de flesta andra medelsvenska mål har
alltså värmländskan tungspets-r (uteslutande,
liksom i öfriga Svealands mål) och »tjockt» l
(jämte alveolart), förlorar slutljudande kort n-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
