Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och salighet, fastän dess gyllne kalk aldrig sänkt sig ned till mina
läppar — och utan att ha utvecklat ett enda av de anlag, en enda
av de tonarter, dem naturen dock omisskänneligt nedlagt i mitt hjärta
och min fantasi.» Geijer svarade med ett brev, som hör till det
bästa, som flutit ur hans penna: »Du skriver ju alldeles förskräckliga
brev, när du en gång kommer dig därtill! Men även så äro de mig
kärkomna. Dina kroppsliga plågor beklagar jag av hjärtat. Vad
själen angår, så har jag, som i mjältsjukan ej en gång är dilettant,
mindre kännare, blott en enda anmärkning att göra, vilken likväl är
så sann, att jag önskar blott du ej måtte finna den för hög för mig.
Du kan visserligen bli en bättre kristen — vilket ock vill säga, en
mycket bättre man — än jag är, och min stora tillgivenhet för dig
måtte väl komma därav, att jag hos dig finner någonting, som jag
hos mig saknar. Men hittills har det förefallit mig, som om din
teoretiskt-kristliga filosofi ännu motverkades av en viss förstockad
hedendom, den där väl torde vara din egentliga onda demon, ett stycke
upproriskt jag = jag, som just gör denna ödsliga ensamhet, vilken
är det första och det sista i all din klagan. Ack, min bäste vän
och broder, vilken människa är väl ensam? Blott den, vars vilja och
karaktär isolerar. Men denna utan tvivel största av alla olyckor är
tillika just den första hädelsen, ett avfall från den kärlek, som är
livets egen princip... In summa: se här min trosbekännelse! Sorg
är synd, ty tillvarelsens innersta är salighet. Gärna medger jag
dock, att det finnes renande smärtor, och kanske har jag allt för
litet känt dem. Ty så outsägligt härlig har den varelse, som är,
alltid förefallit mig, att jag velat tillbedja och dyrka den även i sin
mest fallna avbild; och hava därför jord, himmel, natur och
människa ständigt förekommit mig så sköna, att en dödlig tunga måste
stappla på att utsäga redan det minsta av deras väsendes
förträfflighet. Är detta en barnslig villa, så hoppas jag dock att i den gråna
och en gång för den, som för andra, finna — barmhärtighet. Friskt
mod, min broder! Jaga undan töcknen! Jag har alltid hoppats, att
du i insikt, känsla och uttryck av det enda verkliga en gång skulle
bli klarare än jag; och du skall ej betaga mig denna glädje.»
Bakom Lycksalighetens ö ligger mycket av denna världsåskådning.
Den »skådespelsuppfattning av livet», som ännu Deolätus hyste, har
här givit vika för en stark känsla av plikten, av mannens skyldighet
mot det samhälle, inom vilket han lever, och den poetiske
drömmaren får icke rätt i sin världsskygghet.
Det problem, som sagospelet behandlar, är det, som framför allt
sysselsatt denna tid, från Rousseau till nyromantiken: subjektets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
