Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken / 123 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sin färg har sagospelet i mycket fått av Atterboms personliga
upplevelser. Under dessa år, då han fullbordade sitt sagodrama,
var han själv icke längre någon Deolätus, som blott på avstånd
betraktade andras kärlekslycka. På sommaren 1823 hade han lärt känna
och förälskat sig i sin blivande
maka, Ebba af Ekenstam, på
nyåret 1824 blevo de förlovade, och
1826 stod deras bröllop. Detta
vita nuova ligger till en del bak-
om Lycksalighetens ö, vars första
del mynnar ut i den svenska
diktens kanske mångstämmigaste och
rikaste kärlekshymn — Felicias
och Astolfs förening.

Ebba Atterbom, f. af Ekenstam. Oljemålning av Alida Rabe. 1852. Tillhör Major Hjalmar Atterbom, Ystad.

Även förhållandet till Geijer
torde hava avsatt sina spår i
dikten. Ännu 1811 hade de ej stiftat
någon personlig bekantskap, men
kort därefter finna vi, att de blivit
verkliga vänner, som icke blott
beundrade utan även älskade
varandra, till en del kanske därför att
de voro varandra så olika. Med
all sin reflexionssjuka var
Atterbom ett stort barn med ett barns naiva fåfänga, vek och kvinnlig,
och det var naturligt, att han skulle känna sig dragen till den
manlige Geijer, som till en stor del var så stark och så sund, därför att
han var oförmögen av någon — dock alltid mer eller mindre sjuklig
— självanalys och var nöjd med sin värld och med sig själv — det
sista icke minst. För Atterbom betydde vänskapen med Geijer
mycket, ty Geijer skänkte honom dock något av sin själshälsa. Tva
brev, som 1820 växlades dem emellan, äro i detta fall belysande och
kasta även ett ljus över Atterboms förhållande till Deolätus-gestalten
och den förändrade världsåskådningen i Lycksalighetens ö. Jag kan
— skrev Atterbom — »icke tänka mig någon större sällhet än den
att vara intet; kunde man blott komma därhän under en stilla sömn
utan all den hemska och spöklika ståt av fasa och vämjelse, som
förbereder dödshugget och paraderar omkring sotsängen. Det är
denna, som skrämmer mig, icke döden själv, ehuru bittert det kan
synas att sjunka i graven utan att ha smakat en droppe av livets
sötma — ty det äger dock någon sådan, ja, ett rikt mått av fullhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>