Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållande till verkligheten, och det är mot nyromantikens
verklighetshat, Atterbom här vänder sig, men blott för att uppvisa det
berättigade och ideala i den känsla, som framkallat detta. Astolf,
nyromantikern, som dragen av sin skönhetsträngtan sviker sin plikt i
det verkliga livet, har en stor »tragisk skuld» och går därför under,
men idealiteten i hans väsen, hans evighetssträvan bliver dock
bestående, sedan han själv skattat åt förgängelsen. Sagospelet ger oss
således nyromantikens egen tragedi.
Dramat spelar först i yttersta Norden, i hyperboreernas land, och
inledes med en björnjakt, till vilken Karl XII:s vilda ungdomsupptåg
nog givit färgtonen. Folket är rått, men kraftigt, och genom det
hela stryker en frisk vintervind fram. I denna värld uppträder dock
en modern kulturbärare, hovläkaren, som göres till en representant
för den materialism, som Atterbom så djupt hatade:
Materien är alltings A och O,
Ett växelspel av krafter och av lagar,
Som icke leva, men dock giva liv,
Och icke tänka, men dock giva tanke.
O! gåves det en trolldom,
Som dränkte all vår nakna verklighet
Så djupt i drömbilds-världens ocean,
Att ingen brygga nådde från vår jord
Till diktens evigt sommargröna ö,
— — — — — — — — — — — — —
Jag skulle genast, för vad pris som helst,
Förbyta mot ett sådant drömmeri
Mitt vakna liv, mitt tomma hjältenamn,
Min hemska fosterbygd, min tunga spira.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
