- Project Runeberg -  Allmän litteraturhistoria / 4. Den franska klassiciteten /
196

(1919-1926) [MARC] Author: Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Boileau

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

196 BOILEAUS PERSONLIGHET
han intet sinne, endast för människorna, och detta var ett
intresse, som han delade med ett annat huvudstadsbarn, med
Moliere, och för övrigt med hela samtiden, med Racine, La
Rochefoucauld, och Madame de La Fayette. Men Molière hade
därjämte fått bohêmienens heta blod i sina ådror, och denna
friskhet saknade Boileau trots sin förmåga att hänföras.
Bredvid de andra verkar han onekligen något “tilltäppt“,
och les Fourberies de Scapin låg utanför hans horisont. Den
aktningsvärde borgaren älskar ju att uppträda fullt korrekt,
med blankade stövlar och en rock utan något dammkorn.
Även för Boileau var korrektheten visserligen ej den högsta
egenskapen, men en mycket värdefull, och han var korrekt
både i sitt liv och i sin diktning — icke heller hans vers
fick vanprydas av något dammkorn. Liksom borgaren höll
han strängt på sitt ekonomiska oberoende, levde aldrig över
sina tillgångar och gjorde inga onödiga utgifter. Men girig
eller småsinnad var han ingalunda. Då en vän till honom
råkat på obestånd, hjälpte Boileau honom på det mest fin-
känsliga sätt — han köpte hans bibliotek, men på det vill-
koret, att vännen behöll det under sin livstid. Av de store
mottog han inga pensioner, icke ens något honorar från för-
läggarna, ty han ville ej leva av litteraturen såsom åtskilliga
rimsnidare. Däremot hade han intet att invända mot en
kunglig pension, ty han ansåg det vara statens skyldighet
att främja litteraturen. Han var vidare borgerlig däri, att
han hyste en avgjord ringaktning för all romantik, var
realist i hela sin syn på livet och i sin diktning, och även
häri angav han tonen för den nya tiden i dess motsats till
Corneilles och Frondens. Borgerlig var han till sist också
däri, att han var en hängiven rojalist, vars hyllning av
Ludvig XIV utan tvivel var fullt uppriktig. Fronden var
förbi, och den nya tidens uppgift var just att krossa
adeln. Det var detta konungamakten gjorde och gjorde
i förbund med det tredje ståndet, som nu allt mer trädde
i förgrunden. Även i det fallet var Boileau således den
nya tidens man i motsats till Le Cids skald. Denne liksom
Madeleine de Scudéry voro framför allt författare för aristo-
kratien. Den nya litteraturen däremot är vida mera en litte-
ratur för “la ville“ än för “la cour“, och den riktar sig rent
fientligt mot “markiserna“.
Boileau började som satiriker. Men för detta diktslag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 1 18:45:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/4/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free