Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SATIRERNA 197
passiade knappt hans begåvning, och av de romerska före-
bilder, han valde, kunde han aldrig tillägna sig själva andan.
Juvenalis, som han först efterbildade, var en ettrig, gallsjuk
malcontent, en underklassnatur, som fylldes av ett intensivt
sambiällshat, som den korrekte borgaren Boileau aldrig känt.
Inför samhällets lyten erfor han aldrig någon verklig indig-
nation, ty därtill var han alltför uteslutande litterärt intres-
serad. Även Horatius såg livet på ett annat sätt än Boileau,
som icke ägde hans urbanitet, hans älskvärda skepsis och
hans; förmåga att kåsera. Därtill hade han för litet av aristo-
kraten och för mycket av den tungfotade borgaren. Men
hans; Horatius-efterbildningar höra dock till de mera lyckade
i samlingen, särskilt den tredje satiren där han tagit upp
temat från gourmanden Nasidienus’ middag. Ty här får
han tillfälle att skildra situationer, som han verkligen sett.
Och Boileau ägde — såsom Lanson anmärker — realistens
förmåga att se. En situation kan han därför återgiva, ofta
förträffligt. Men han kan icke tränga längre än till den
bild, som ögat uppfattat. Den osynliga världen där bakom
skymtar han icke, ty det brister honom fantasi, och i hans
diktning ljuder det aldrig någon lyrik. Trots sitt intresse
för människolivet blev han därför aldrig någon psykolog
såsom Molière, Racine och La Rochefoucauld, hans satir kom
att stanna vid ytan utan att tränga till djupet. Han
når till typen, pedanten, girigbuken, sprätthöken, men icke
till individen. Och denna brist är i själva verket fullt natur-
lig. Denne hederlige bourgeois, instängd på sin kammare,
hade aldrig levat med i livet som Molière och La Roche-
foucauld, aldrig erfarit några av de stora sorger, som för-
djupa livsuppfattningen, och han nöjde sig därför med att
låna klichéerna från antiken. Realist till hela sin uppfatt-
ning förmådde han här ej genomföra sitt eget program.
Det är bott i ett fall, som satirerna äro verkligt bety-
dande och banbrytande, och det är i det Utterära program,
som redan kär i grunddragen framskymtar — anfaUen på
tidens alla vittra berömdheter, ännu mera blott såsom kvicka
snärtar än såsom en utförd estetisk kritik. Så redan i den
andra, till MoHère dedicerade satiren, där han talar om svå-
righeten att förlika “la raison“ och “la rime“:
Si je pense exprimer un auteur sans défaut
La Raison dit Virgile et la Rime Quinault.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
