Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOILEAUS PERSONLIGHET 195
Akademien, Madeleine de Scudéry och. de preciösa salongerna.
“Akademisk“ var han minst av allt. I de fyrtios krets
kom han. in först 1684, långt efter det att han skrivit sina
mästerverk, och kom in först efter Racine och La Fontaine,
nästan mot akademiens vilja, endast i följd av Ludvig XIV:s
särskilda önskan.
Det är sant, att han icke är någon av dessa fascinerande
gestalter, i vilka man mot eller med sin vilja måste förälska
sig. Därtill var han alldeles för korrekt. Men han hade
många verkligt stora egenskaper. Först och främst mod.
Redan vid tjugo års ålder vågade han, utan några beskyd-
. dare, anfalla samtidens alla litterära storheter, och även inför
konungen förstod han att bevara sitt manliga oberoende.
Det berättas, att Ludvig XIV en gång visat honom en dikt,
som han skrivit, och bett om den fine kännarens omdöme.
Boileau svarade. “Ers majestät kan allt, vad Ers Majestät
vill. Ers Majestät har velat skriva dålig vers, och Ers
Majestät har lyckats!“ Anekdoten är kanske icke sann, men
den visar i varje fall, vad man trodde Boileau om. Han
var ärlig och utan småsinne, vänfast som få, och framför
allt: han förstod att osjälviskt beundra den verkliga storhe-
ten. Han satte den vid hovet så illa anskrivne jansenisten
Pascal över antikens alla författare, han var den förste kri-
tiker, som upptäckte Molieres och Racines storhet, och oför-
skräckt tog han deras parti mot deras många fiender — i
denna värdesättning av den ringaktade komedianten Molière
ligger något, som påminner om Kellgrens hyllning till Bell-
man. Men även hos den gamle, vid denna tid bortglömde
Corneille, mot vars smak han dock uppträdde, uppskattade
han snillet, och då den gamles pension indrogs, erbjöd sig
Boileau att till hans förmån avstå sin egen. Och han ägde
onekligen en fin kritisk smak. Han var — jämte Molière
— den förste, som insåg det falska i frondetidens idealism,
och den förste, som hyllade de nya realisterna. Om pedanteri
vittnar detta i varje fall icke.
Nästan alla, som skrivit om Boileau, hava framhållit
ett dominerande drag hos honom: att han var en typisk
“bourgeois“. Utan tvivel är detta en riktig observation.
Man får däri blott ej inlägga något förklenfigt. Boileau var
född och uppfödd i huvudstaden, tillhörde den högre borgar-
klassen och hade dess syn på världen. För naturen hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
