Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Till Mirou! Där finns det förrädare i grufvan!... Till Mirou! till
Mirou!»
Med en åtbörd dref han skaran in på vägen till vänster. Jeanlin sprang
åter i téten och blåste ännu värre än förut. Det uppstod en stark motström.
För denna gång var Gaston-Marie räddad.
De fyra kilometer, som skilde dem från Mirou, tillryggalades på en
half-timme, nästan i språngmarsch tvärt öfver den vida slätten.
När de kommo fram till grufvan, sågo de en gruffogde ställa sig på en
viadukt till sorteringshuset för att ta emot dem. De kände alla väl fader
Quandieu, den äldste bland fogdarna i Montsougrufvorna, en gubbe med
alldeles hvitt både skinn och hår och som gick på 70-talet, ett verkligt
underverk af hälsa i grufvorna.
»Hvad tusan ha ni här och göra, era landstrykare?» skrek han.
Skaran stannade. Nu var det inte en arbetsgifvare, det var en kamrat,
och aktning för denne gamle arbetare höll dem tillbaka.
»Det är folk nere i grufvan», sade Etienne. »Kalla upp dem.»
»Ja, det är folk där nere», svarade fader Quandieu, »det är väl öfver
ett sjuttital; de andra voro rädda för er, ni gemena slynglar!... Men det
skall jag säga er, att inte en enda man kommer upp, eller också få ni med
mig att göra.»
Rop hördes, männen trängde på, och kvinnorna gingo fram. Den
gamle gruffogden, som raskt skyndat ned från viadukten, bommade nu
till porten.
Då ville Maheu medla.
»Det är vår rätt, gubbe. Hur skola vi kunna få strejken allmän, om
vi inte tvinga kamraterna att vara med oss?»
Gubben stod tyst ett ögonblick. Tydligen var hans okunnighet i
frågor, som rörde sammanhållningen, lika stor som kolhuggarens. Till sist
svarade han:
»Att det är er rätt, kan jag inte säga nej till. Men hvad mig
beträffar, känner jag bara min instruktion... Jag är ensam här. Folket är nere
i grufvan ända till klockan tre, och de skola också vara kvar där nere till
klockan tre.»
De sista orden öfverröstades af skrän och hvisslingar. Man hotade
honom med knytnäfvarna, kvinnorna tjöto himmelshögt och flåsade sin
heta andedräkt i ansiktet på honom. Men han höll stånd, med högburet
hufvud och sitt snöhvita skägg och hår, och hans mod kom hans röst att
svälla ut så, att den tydligt hördes öfver larmet.
»Nej, så fan i mig att ni slippa fram här!... Så sant mig Gud hjälpe,
så vill jag hellre sätta lifvet till än låta er komma åt linorna... Träng inte
på mera, ty annars kastar jag mig för era ögon ned i schaktet!»
En rysning gick genom massan, som vek tillbaka, gripen af gubbens
ord. Han fortsatte:
»Hvad är det för ett nöt, som inte förstår detta?... Jag är en arbetare
liksom ni. Jag har blifvit befalld att vakta grufvan och jag vaktar den.»
Hans förstånd sträckte sig icke längre, stelnad, som fader Quandieu
var, i sin militäriska pliktkänslas envishet, trånghufvad och med ögat släckt
af ett halft sekels mörka dysterhet nere i grufvan. Skakade betraktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
