Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öfver den kala slätten, som var alldeles hvit af frost, tågade skaran
bort i vintersolens matta sken och svämmade ut öfver vägen in på
hvit-betsfälten.
Etienne tog befälet. Utan att man stannade, skrek han ut befallningar
och ordnade marschen. Jeanlin galopperade i spetsen och blåste på sitt
vallhorn en barbarisk musik. Sedan tågade kvinnorna i de första leden,
somliga beväpnade med påkar, hustru Maheu med förvildad blick, som
tycktes i fjärran söka rättvisans förlofvade land, mor Brulé, hustru Levaque,
Mouquette, hvilka sträckte på benen under sina paltor som soldater,
marscherande ut i krig. Ifall man råkade ut för något obehagligt möte, finge
man väl se, om gendarmerna skulle våga att hugga in på kvinnorna.
Männen följde efter i ett oredigt virrvarr som en boskapshjord, som växte ut
till en svans, som var späckad med järnstänger och behärskades af Levaques
yxa, den enda som fanns och hvars egg blänkte i solskenet. Etienne, som
gick i midten, släppte icke Chaval ur sikte, utan tvang denne att gå framför
sig, medan Maheu kom bakom med dyster min och slungade vreda blickar
på Catherine, som var den enda kvinnan bland alla dessa män och envisades
att trafva bredvid sin älskare, för att man icke skulle göra honom något
ondt. Håret flög för vinden på de bara hufvudena, man hörde blott
träskornas klapprande, likt en galopp af lössläpp t boskap, som följde efter Jeanlins
vilda hornsignaler.
Men plötsligt hördes ett nytt anskri:
»Bröd! bröd! bröd!»
Det var middag; de sex strejkveckornas hunger vaknade i de tomma
magarna, eggad af detta löpande på de öppna fälten. De fattiga
brödsmulorna på morgonen och Mouquettes kastanjer, som icke voro många, voro
redan långt borta; det skrek i magarna och detta lidande sällade sig till
raseriet mot förrädarne.
»Till grufvorna! Intet arbete längre! Bröd!»
Etienne, som hemma i grufbyn hade vägrat att äta sin andel, erfor i
sitt inre en olidlig, slitande känsla. Han beklagade sig icke, men
maskinmässigt fattade han tidt och ofta sin grufflaska och tog sig en klunk genever,
skälfvande så, att han trodde sig behöfva detta för att härda ut. Hans
kinder upphettades, och ögonen lågade. Han var dock klar i hufvudet och
ville ännu undvika onyttig skadegörelse.
När de kommo till Joiselle-vägen, ville en kolbrytare från Vandame,
hvilken af hämndlusta mot sin arbetsgifvare hade slutit sig till skaran,
förmå kamraterna att vika af till höger och skränade:
»Till Gaston-Marie! Vi sk’a stanna pumpverket! Vattnet får förstöra
Jean-Bart!»
Hopen rycktes med och höll redan på att vika af trots Etiennes
protester, hvilken bad dem att inte hindra länspumpningen. Hvad skulle det
tjäna till att förstöra grufgångarna? Detta upprörde hans arbetarhjärta
trots all hans förbittring. Maheu fann det också orätt att släppa harmen
lös mot en maskin. Men kolbrytaren utstötte fortfarande sitt hämnderop,
och Etienne måste skrika ännu högljuddare:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
