Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att för tre francs sälja gökklockan; och rummet föreföll nu kalt och dödt,
när klockans vanda ticktack icke mera uppfyllde detsamma. På skänken
fanns det numera ingen prydnadssak kvar än den röda pappasken, en
gammal gåfva|afjMaheu, hvilken hans hustru höll på, som om den hade varit
en verklig dyrbarhet. De båda bekväma stolarna voro borta; fader
Bonne-mort och barnen trängde ihop sig på en gammal mossbelupen bänk,som
tagits in från trädgården. Och den blygrå skymningen, som nu föll på,
tycktes öka kölden.
»Hvad skall man ta sig till?» upprepade hustru Maheu, som satt
nedhukad i spiselvrån.
Etienne stod och såg på de på väggen uppsatta porträtten af kejsaren
och kejsarinnan. Han skulle långt för detta ha ryckt ned dem, om inte
familjen hade för prydnadens skull velat bevara dem. Han mumlade också
med hopbitna tänder:
»Och att tänka sig, att man inte skulle få så mycket som två sous för
de där kräken, som sitta och se på, hur vi svälta ihjäl!»
»Om jag skulle bära bort asken?» återtog efter en stunds tvekan hustru
Maheu, alldeles blek i synen.
Maheu, som satt på bordskanten med dinglande ben och hufvudet
ned-böjdt mot bröstet, rätade upp sig.
»Nej, det vill jag inte!»
Hustru Maheu steg med svårighet upp och gick omkring i rummet.
Herre Gud, var det möjligt, att de hade sjunkit så djupt i elände! Inte
en brödsmula i skänken, inte mera något att sälja, inte ens en aning om,
hvar de skulle kunna få ett bröd ifrån! Och elden, som höll på att slockna!
Hon for ut mot Alzire, som hon på morgonen hade skickat till slaggberget
efter kolstybb, men som återkommit tomhändt och sagt, att bolaget
förbjudit att plocka upp kolsmulor. Som om man inte struntade i bolaget!
Som om man skulle stjäla något, därför att man plockade upp de tappade
kolsmulorna! Förtviflad berättade flickan, att en karl hade hotat henne
med stryk, men så lofvade hon, att gå dit igen följande dag och ta emot
stryket.
»Och Jeanlin, den lymmeln», skrek modern, »hvar håller han ännu
hus, det frågar jag?... Han skulle komma hem med salad, så att vi
åtminstone haft den att beta, liksom andra djur. Ni ska* få se, att han inte
kommer hem. Senast i går låg han borta. Jag vet inte, hvad han har för
sig, men den kraken tycks alltid ha magen full.»
»Kanske skaffar han ihop pengar på landsvägen», sade Etienne.
Utom sig fäktade hon med bägge händerna och utbrast:
»Om jag det visste!... Mina barn gå och tigga! Hellre skulle jag ta
lifvet af dem och sedan af mig själf.»
Maheu hade åter sjunkit ihop på bordskanten. Lénore och Henri, som
undrade öfver, att man icke mera fick någon mat, började att gnälla och
kvida, medan gamle Bonnemort satt tyst och filosofiskt rullade tungan i
munnen för att lura hungern. Ingen talade mera, alla blefvo slöa i denna
ytterlighet af elände. Farfadern, som åter angripits af reumatism, som
öfvergick till vattusot, hostade och spottade svart, fadern led af astma och
hade knäna svullna af vatten, modern och barnen ledo af ärftliga skrofler
11 Zola, Dagbräckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
