Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att afpressa honom ännu en veckas kredit. Detta var hustru Maheus idé,
som ofta räknade alltför mycket på människors goda hjärta. Hon förmådde
änkan Brulé och hustru Levaque att gå med henne; hustru Pierron
urskuldade sig med, att hon inte alls kunde gå ifrån Pierron, hvars sjukdom aldrig
blef bättre. Andra kvinnor slöto sig till, så att de blefvo omkring ett tjog.
När borgar familj erna i Montsou sågo dem komma, upptagande vägens hela
bredd, dystra och eländiga, skakade de oroligt på hufvudena. Portarna
och dörrarna låstes, en fru gömde undan sitt silfver. Det var första gången
man träffade på dem på detta sätt, och det bådade intet godt: vanligtvis
gick allt på tok, när kvinnorna på detta sätt drefvo längs vägarna. Hos
Maigrat blef det ett häftigt uppträde. Först lät han hångrinande dem
komma in och låtsade sig tro, att de kommo för att betala sina skulder; det
var ju snällt, att de hade gått in på förlikning för att tvärt komma med
pengar. Men när sedan hustru Maheu tog till orda, låtsade han bli arg.
Hade d* då rakt ingen skam i sig. Ännu mera kredit! Ville de då göra
honom totalt utfattig. Nej, inte en potatis, inte en brödkant mera! Han
bad dem gå till specerihandlaren Verdonck, till bagarne Carouble och Smelten,
eftersom de nu voro kunder hos dem. Kvinnorna hörde på honom med en
min af rädd ödmjukhet, bådo om ursäkt och lurade på hans blick, om han
möjligen skulle låta beveka sig. Då började han på att säga roligheter,
han erbjöd La Brulé hela sin bod, om hon ville ta honom till sin älskare.
De voro alla till den grad kuschade och fega, att de skrattade åt detta, och
hustru Levaque bättrade på saken genom att säga, att hon gärna ville, hon.
Men han blef genast brutal och körde dem på dörren. Då de voro envisa,
tiggde och bönföllo, blef han hårdhänd mot en af dem. När de andra
kommit ut på trottoaren, sade de, att han var köpt af bolaget, medan hustru
Maheu med armarna lyfta mot höjden i ett utbrott af hämnande harm
nedkallade döden öfver honom, skrikande, att en sådan människa som han
inte var värd att ha något att äta.
Återvägen till grufbyn var dyster. När kvinnorna kommo tomhända
tillbaka, sågo männen på dem och slogo ned hufvudet. Allt var förbi,
dagen skulle gå till ända, utan att de fått ens så mycket som ett skedblad
soppa, och öfver de stundande dagarna bredde sig ett iskallt mörker, där
icke den ringaste förhoppning lyste. De hade själfva velat det, ingen talade
om att ge sig. Detta öfvermått af elände gjorde dem ännu mera
hårdnackade, stumma som inringade vilddjur, beslutna att dö i djupet af sin kula
hellre än att lämna den. Hvem skulle väl först ha våga att tala om
underkastelse? Man hade jämte kamraterna svurit, att alla skulle hålla ihop,
och alla skulle också hålla ihop, liksom man höll ihop i grufvan, när någon
hade blifvit begrafven under ett ras. Detta måste så vara, de hade i
grufvan en god skola för att lära att finna sig; nog kunde man svälta öfver en
vecka, när man från det man var tolf år hade slukat eld och vatten, och
deras själfuppoffring fördubblades sålunda genom ett slags krigarstolthet,
stoltheten hos män, som yfdes öfver sitt yrke och som under sin dagliga
kamp mot döden förvärfvat en förmåga af uppoffring, hvari de sätta sin ära.
Det var en förfärlig kväll hos familjen Maheu. Tysta sutto alla vid
den slocknande elden, där den sista kolstybbsmörjan låg och rykte. Efter
att ha tömt sängkläderna näfve efter näfve, hade man i förgår beslutit sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
