Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, det går för långt», utropade Maheus hustru. »Jag går in på, att han
följer med dit, men jag förbjuder honom att bli anförare för er... Hvarför
inte lika gärna någon annan som han?»
Med sin vanliga vältaliga ifver gaf då Etienne en förklaring. Maheu var
grufvans bäste arbetare, den mest omtyckte, den mest aktade, den, som man
talade om för hans goda förstånd. I hans mun skulle därför
grufarbetar-nas fordringar få en afgörande vikt. Först var det meningen, att han —
Etienne — skulle föra ordet, men han hade varit i Montsou alldeles för kort tid.
En, som var gammal i gården, skulle vinna bättre gehör. Nog af —
kamraterna anförtrodde sina intressen åt den värdigaste; han kunde inte säga nej,
det skulle vara fegt.
Maheus hustru gjorde en förtviflad åtbörd.
»Så gå då, gå, käre gubbe, och gör dig olycklig för de andra. Jag måste
väl finna mig i det!»
»Men jag kan inte», stammade Maheu. »Jag kommer bara att prata
dumheter.»
Etienne blef glad öfver, att han lyckats öfvertala honom och slog honom
på axeln.
»Du skall säga, hvad du känner, så blir det mycket bra.»
Fader Bonnemort, hvars ben började att bli mindre svullna, satt och
hörde på med munnen full och ruskade på hufvudet. Det blef tyst en god
stund. När man åt potatis, proppade barnen i sig, så att de kunde storkna
och höllo sig rätt snälla. Sedan gubben hade svälj t maten, mumlade han
sakta:
»Säg, hvad du vill, det blir i alla fall, som om du inte hade sagt något...
Ack, jag har sett det, sett sådana där affärer förr. För ... ja, det är väl nu
så där en fyrti år sedan, blefvo vi körda på dörren hos direktören, och det
till på köpet med sabelhugg! I dag bli ni kanske mottagna, men man skall
inte svara er mera än den där väggen... Kors, de ha ju pengar, och då
strunta de i alltihop!»
Det blef tyst igen. Maheu och Etienne stego upp och lämnade den
dystra familjen vid de tomma tallrikarna. När de gingo, hämtade de i
förbifarten Pierron och Levaque, och sedan begåfvo sig alla fyra i väg till
Ras-seneur, dit de kringliggande grufbyarnas deputerade samlades i små
grupper. När deputationens tjugu medlemmar hunnit samlas, bestämde man de
kraf, man skulle uppställa gent emot bolagets, och sedan gaf man sig i väg
till Montsou. Den bitande nordosten sopade vägen. Klockan slog två,
just som de kommo fram.
Först sade betjänten till dem att vänta och stängde ytterdörren efter
dem. När han sedan kom tillbaka, förde han in dem i salongen, där han drog
undan gardinerna. Och grufarbetarna, som blifvit lämnade ensamma, vågade
inte att sätta sig, ty de kände sig generade, men voro alla mycket snygga,
klädda i klädeskläder och nyrakade på morgonen. De stodo och vände på
mössorna mellan fingrarna och tittade i smyg på möblemanget, en sådan där
hopgyttring af alla slags stilar, som vurmen för antikviteter hade gjort
mo-därn. Dessa gamla förgyllda saker, dessa gamla sidentyger i blacka färger,
all denna lyx väckte hos arbetarne en känsla af respektingifvande vantrefnad.
De orientaliska mattorna tycktes med sin långa ull binda deras fötter. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
