Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nå, hvad ämnar ni göra?» frågade han helt tvärt.
Herr Hennebeau spratt upp, men drog sig undan bakom en sväfvande
fras:
»Vi få väl se.»
»Ja, ni ha säkert stark rygg, ni kan vänta», började Deneulin att tänka
helt högt. »Men jag — jag kommer i klistret, ifall strejken breder ut sig också
till Vandame. Då har jag förgäfves satt Jean-Bartgrufvan i nytt skick,
med denna enda grufva kan jag inte reda mig utan en oafbruten
produktion ... Åh, jag kan försäkra er, att jag inte har trefligt!»
Denna ofrivilliga bekännelse tycktes frappera direktör Hennebeau.
Han hörde på, och en plan grodde hos honom: ifall strejken skulle ta en
olycklig utgång, hvarför då inte tillgodogöra sig den, låta sakerna gå ända därhän
på tok, att det blefve till grannens ruin, och sedan för billigt pris köpa hans
grufva af honom? Det var den säkraste utvägen att återvinna styrelsens
ynnest, ty under åratal hade den drömt om att bli ägare till Vandame.
»Om Jean-Bart är er till så stort bekymmer», sade han skrattande,
»hvarför då inte afstå den åt oss?»
Men Deneulin ångrade redan sina beskärmelser. Han utropade:
»Aldrig i lifvet!»
Man hade roligt åt hans häftighet och glömde till sist strejken, när
desserten sattes fram. En äppelcharlott med maräng öfverhopades med loford.
Damerna diskuterade ett recept för den ananas, som serverades och
förklarades vara lika utsökt. Frukterna, drufvor och päron bragte till sin
höjdpunkt den otvungenhet, som alltid infinner sig vid slutet af en ymnig frukost.
Alla pratade på en gång, helt ömma och rörda till sinnes, medan betjänten
serverade ett rhenskt vin i stället för champagne, som ansågs tarflig.
Och giftermålet mellan Paul och Cécile tog säkert ett duktigt steg framåt
i denna dessertens sympati. Hans tant hade kastat så ifrigt manande
blickar på honom, att den unge mannen visade sig riktigt älskvärd och med sin
inställsamma min återvann den genom hans plundringshistorier uppskrämda
familjen Grégoires bevågenhet. Den nära förtroligheten emellan hans hustru
och hans systerson gjorde, att herr Hennebeau ett ögonblick kände sin af
skyvärda misstanke åter vakna upp, liksom om han i de ögonkast, de växlade,
skulle ha öfverraskat dem med en beröring. Men tanken på detta parti,
som bedrefs där midt för hans ögon, lugnade honom åter.
Hippolyte serverade kaffet, när kammarjungfrun mycket förfärad kom
inrusande.
»Herr direktör, herr direktör, nu ä’ de här!»
Det var deputationen. Det slog i dörrarna, man hörde en pust af
förskräckelse genom de bredvidliggande rummen.
»Låt dem stiga in i salongen», sade herr Hennebeau.
Gästerna tittade på hvarandra med en skymt af oro. Det var tyst kring
bordet. Sedan sökte de att åter börja skämta; de låtsade stoppa resten af
sockret i fickan och talade om att gömma undan bordssilfret. Men
direktör Hennebeau var fortfarande allvarsam och skämtet upphörde, rösterna
sänktes till hviskningar, medan de tunga fjäten af de deputerade, som nu
fördes in, krossade mattan i den bredvid belägna salongen.
Sänkande rösten, sade fru Hennebeau till sin man:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
