Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var fråga, infordrar amiralitetskollegiets yttrande. Det åberopar sitt
utlåtande af den 12 maj 1736. Låge ej där anförda svårigheter i vägen,
ansåge kollegiet, att 40 man skulle kunna nyttjas i amiralitets- och de
öfriga smedjorna; lika många kunde rymmas vid amiralitetet, där dock
rummen måste anlitas för andra arrestanter; och så länge konungens
heslut från 1736 stode fast, kunde ej vara nödigt att genom dera
lafvars inrättande i sistsagda rum öka utrymmet uti dem. I bägge
sjökastellen kunde fångar ej inrymmas annorstädes än i hvalfven, som
dock »intet voro till fånghus bekväma», och garnisonen vore också för
svag att bevaka dem, helst murarna somligstädes voro låga. Skulle
delinkventer där inrymmas, borde de af fortifikationen brukas till
fäst-ningsarbete och jämväl af den underhållas; dock funnes ingen
sysselsättning för dem om vintern. Beträffande grufvor, manufaktur- och
andra verk såsom tukt- och straffhus på andra orter samt där några
ansenliga fästningar eller publika byggnader förehades, ansåg kollegiet
sig icke böra därom utlåta sig närmare än genom förklaringen, att sådana
orter borde föredragas, som voro omgifna med murar; »af hvilken
beskaffenhet», heter det, »denna orten ej är, utan öppen på alla sidor, så
att, om en arrestant oaktadt all vaksamhet kan praktisera sig ut ur
fängelset, har han sedan ej svårt att komma bort».
Bästa utvägen, anser kollegiet, med sådant folk vore dock att sända
dem till Västerbotten och flera sådana orter, där brist på manskap
funnes. »Men», tillägges med mycket skäl, »de lära dock utan bevakning
icke heller där å orten blifva kvar och mindre taga sig något godt före,
som lände till landets nytta och uppodlande, utan snarare följa deras
förra vanart, då de skulle blifva mera skadeliga än gagneliga.»
Någon påföljd af det väckta förslaget förnimmes ej. Ännu några
år förgå. Dä fästes K. Maj:ts uppmärksamhet därå på nytt af
generalkrigsrätten, som den 10 nov. 1753 anmäler, det kommendanten å
Vaxholm, öfverstelöjtnanten Carl Ehrensvärd, hos rätten förfrågat sig,
huruvida, då till fästningsarbete dömda fångar utstått sitt straff men under
tiden icke visat någon bättring, icke heller låtit extra judiciell
bestraffning lända sig till näpst utan genom småstölder, annan vanart och
ogudaktigt lefverne visat sig oförbättrade, dessa likafullt borde släppas
lösa för att drifva landet omkring och öfva sin gamla vanart; eller om
de skulle skickas till rasp- och spinnhuset i Stockholm eller hur man
med dem skulle förfara. Generalkrigsrätten hemställer, om ej
kommendanterna borde förständigas att underställa hvarje särskildt fall K. Maj:ts
bepröfvande. Äfven här remitteras frågan till lagkommissionens utlåtande,
dock med samtidigt besked till Ehrensvärd, att om sådana fångar funnes
å Vaxholm, de skulle tillsvidare där kvarlnillas till arbete vid fästningen.
Den 8 maj 1754 utfärdas ett k. bref i ärendet, som, enligt livad vi
längre fram omförmäla, fördelar bestämmelserätten i hithörande fall
mellan hofrätt och K. Maj:t.
Man ser hela mängden af penitentiära frågor spira upp i de fåror,
som frihetsstraffens anlitande bildat. Det är något slags förbättrande
vård om både fångar och frigifna, om lösdrifvare och utstrukna soldater,
som erfarenheten påfordrar och finner sig alltjämt på nytt böra
kräfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
