Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Liten Karin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slupen lade till och konung Erik förde Karin
i land, hvarefter han åter gick till slupen för
att äfven hjelpa prinsessorna.
— Karin! — hviskade en röst. Hon vände
sig om och blef varse drabanten. — I afton
måste jag tala vid dig; jag lemnar icke din
dörr innan du unnat mig detta samtal.
Dessa ord yttrades sakta, men tydligt.
Karin vände sig åter bort, just i detsamma
konungen kom tillbaka och räckte henne sin hand.
Då de kommo till slottet, beledsagade
konung Erik lilla Karin till hennes rum, der hon
emottogs af sina tärnor; men han tycktes ej
kunna lemna henne. Han ville ännu från
hennes läppar upphemta ett leende, ett ord: det
var ögonblick, lika ljufva för konungen som
plågsamma för drabanten. Ändtligen, sedan han
helsat henne med »sinom tusende godnatt»,
såsom det heter i hans bekanta qväde, gick han
drömmande sina färde.
Max följde med drabanthopen, men återvände
snart utan fackla och stannade i den
mörka korridoren. Att Karin rätt uppfattat hans
begäran betviflade han icke; huruvida hon
äfven skulle uppfylla den, visste han ej; men
han hade fattat sitt beslut att vänta, om ock
ända till morgonen. Karins dörr öppnades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
