Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfversigt af Sveriges inre utveckling under dess storhetstid - Andlig odling - Bildande konst - Lefnadssätt och seder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(del III, s. 65, 85) i den äldre tidens kyrkor och boningshus. Någon egentlig
skil-nad mellan kyrklig och verldslig stil finnes ej heller denna tid. Uär som i utlandet
»använde man obekymradt sina pelarordningar, listverk och snirklar på domen
liksom på palatset och gaf tornet på båda samma form, samma betäckning».
Hela denna för våra förhållanden ganska rika konstverksamhet, som vi
nu skärskådat, och hvilken under ett förmöget och konstalskande hofs hägn
hade uppspirat kring de tvenne snillena Tessin och Ehrenstrahl i den långa
fredsperioden, led ett fullständigt afbräck, då den stora ofreden kom. Det
hjelpte föga, att den nye kung Karl sjelf hyste en varm välvilja för konst
och vetenskap. Den allmänna nöden, som tryckte tungt på landet, band äfven
konungens händer. Och hvem hade medel och tid att vara mecenat, hvem
hade öfver hufvud taget ro och sinne för konsten, då krigen förde landet till
undergångens brant? Den nya slottsbygnaden afstannade, som nämdt, och
dess store byggmästare egnade sig åt politiken.
Den allniänna nöden dref konstnärerne i massa ut till främmande land
att der söka bröd. Det nya tidhvarfvet fick så godt som bölja på nytt.
Lefnadssätt och seder.
Den främmande bildningens inflytande. — Det sedliga tillståndet hos felket eek kos aristokratien.
Det sjuttonde århundradet är inom Sverige med afseende på lefnadssätt
och seder en motsatsernas tid, en följd deraf, att folket i sin helhet rycktes
mellan olika inflytelser, mellan det gamla nationela, som verkade med vanans
makt, och det nya främmande, som trängde på och i många fall förvirrade
begreppen. A ena sidan torde det kunna sägas, att massan af vårt folk
bibehöll sitt forna kynne. De gamla dygderna af uthållighet, sträfsamhet,
förmåga att umbära och försaka, trofasthet, ärlighet, gästfrihet och okonstlad
välvilja utmärkte nog i allmänhet denna tids svenskar, och de utomordentliga
förhållanden, i hvilka de lefde, ökade deras sjelfkänsla och deras offervillighet
och stärkte denna stordådshåg, som ursprungligen hörde vårt nationallynne
till. Men det kan å andra sidan icke nekas, att den allt lifligare beröringen
med de stora kulturfolken, i kriget och i den fredliga samfärdseln, om den
icke förstörde folkkarakteren, så åtminstone gjorde den i någon mån
annorlunda, än den varit. Det var utan tvifvel ett godt, att det gamla Sverige,
som låg långt från allfariväg, öppnades på vid gafvel för samtidens
lifs-kraftiga kultur, om blott det nationela ej förqväfdes; och det var också ett
godt, att vårt fattiga folk genom gemenskapen med andra förvärfvade sig en
väl beköflig kännedom om vilkoren för ett framåtskridande i yttre välstånd.
Men med det goda kom det onda. Den nya bildningen genomträngde icke
genast personligheten; den blef länge blott en yttre fernissa, som kunde stå
tillsammans med råhet i tänkesätt och skick. Främmande seder trängde ic.
ej alltid nyttiga att efterlikna, och med de rikedomar, som man så lätt
för-värfvade i krigen, om man blott bar lyckan på sin värjspets, kommo
lättsinnet, ytligheten och njutningslystnaden och föddes denna strids- och äfventyre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
