Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - Esbern Nillesson ook hans fruntimmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lave dog samma år, som Maija flyttade från socknen, ock
na började Nilla beflita sig om att söka npp en fästmö till
Esbern. I släkten fanns ingen ledig. Hon såg ut än en, än en
annan otydd gårdadotter, men alltid kom där något i vägen.
Så dog slutligen Nilla, förvissad om att Esbern bällre ville dö
som nngkarl än ta någon, som hade den allraminsta fläck på
sitt namn. Men in i det sista hade hon gott hopp om att han
skalle finna ett väl rekommenderat fruntimmer.
När hon väl var i jorden, började det remitteras i bygden,
att Maija fällt sådana ord, som kunde få en att tro, att Esbern
var vigd antingen vid ett träd eller en källa. De hade
dessutom vid en ekerot funnit ett litet knippe kort, svart hår, som
de i böljan trodde att skolmästarens hund rått om; men när
det blev bekant, att Maija lockat hår från Esbern, så såg en
grant, vad det var. Kort därefter hittades en bit papper med
Esberns namn på nere vid en källa. Ock så visste en, att han
allt finge gå till Röa-Hana, om han ville bli gift med ett
fruntimmer. För Hana kunde både binda ock lösa sådan vigsel.
Men rätt som det är, beryktas det i socknen, att Esbern
Nillesson, som vid den tiden nog var sina modiga ljugeåtta år,
friat ock fått ja av den stoltaste tösen i en socken några mil
därifrån. Detta var i framtiden. Vid midsommarstid kom hon
ock såg sig för hos honom, ock allt såg väl ut. Men när de
skulle ut ock se på den växande hösten, mötte de Röa-Hana,
ock då tappade Esbern det han skulle säga till flickan, fast
käringen bara hälsade ock tittade långt på dem.
Längre fram på sommaren reste han för att hälsa på sin
blivande fåstmö ock sätta ut dag till trolovningen; för hur
mycket han än späjat, hade han inte kunnat finna något att utsätta
på hännes rykte.
Nu ville det sig varken bättre eller sämre, än att där
denna sommar var storläger i närheten av denna bärniga tösens
hem. Ock så skulle friaren roas med en förd dit för att se de
kungliga. Esbern skulle själv köra för sin utvalda vän, kan tro.
Hon var en besatt grann tös, den rättvisan skall ske hänne,
ock stolt såg hon ut i sin silversnörda skrud, det kan en lita
på. Ock ett hurrande raskt fruntimmer var hon.
Officerarne flockades omkring hänne, glodde som de varit
galna, ock frågade, om den där store mackadoren var hännes fjas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
