Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARDEGILLE - Esbern Nillesson ook hans fruntimmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tog ock brände det gula båret, då knöt han händerna, så det
vitnade kring knogarna.
Naturligtvis trodde han, att han var förhäxad av Röa-Hana,
ock ville ha bot. Men nu gjorde botemedlet så ont, så både
Herbjäragubben ock Nilla måste binda honom fast vid stolen,
medan där blev läst ock rökat över honom.
När han kom hem, sjuknade han. De trodde, att han aldrig
skulle komma sig mera, ock så gick där bud efter prästen, för
att se vad det kunde jälpa. Det kunde rakt inte tjäna till
något att tala om häxeriet för prästen, för antingen en präst
tror eller inte tror på sådant, pratar han ens dant. Men här
hade prästen osat bränt horn om Esbern ock sin piga, ock när
han såg, att döden fick gå värdshus förbi den gången, tyckte
både han ock prästfrun, det var klokast att fö Marja bort ur
socknen. Från ögat ur järtat, tänkte de.
Ock så fick hon tjänst hos prästfruns syster, långt däkeren i
våld uppe i skogsbygden, dit Esbern aldrig kunde få sina vägar.
Jag vet en, som såg hänne ligga på sina fattiga knän för
prästfrun ock tigga att bara en enda gång få se Esbern, som
nu gick uppe. Men frun svarade, att det nu var bäst som
skedde, för Esbern Nillesson trodde inte större om bandet dem
emellan, än att han sökt Herbjäragubben för att bli löst.
Då for Marja upp från golvet, håret stod omkring hänne
som ett vajande kornfölt.
»Har Esbern låtit honom bränna vårt kärleksband», sa hon
ock samlade det lösta håret med bägge händer, »så önskar jag,
att han aldrig må få någon kvinna, förrän detta faller till
marken som vissnade löv, ock jag tänker det skall dröja!»
Därpå satte hon sig upp på sin lilla kista, prästens gamle
dräng satte sig på åkebrädan, ock så for Marja förbi Laves
gård, utan att ens så mycket som titta till porten.
Från den dagen blev det fasligt rart med Laves ock
prästens. Esbern fick läsa lärda böcker, ock prästfrun fick stora
smörtoppar till skänks.
Tystlåten av sig hade Esbern varit förut, nu blev han det
ännu mera. Men han skulle sett ut som en härreman, om han
bara varit litet mindre ock oansenligare till växten. När
någon frågade honom, om han inte skulle gifta sig, svarade han
alltid: »Jo, när jag får se någon felfri flicka.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
