Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finnes ingenting dylikt, ingenting utom — fattiggården för dem,
som ej själfva förmå skaffa sig tak öfver hufvudet. - •
Hon mindes, hur hon som ung först hade uppmanat sin
far och senare sin make att grunda en fond för »båttre fattiga»
på landsbygden, men att ingen af dem hade Telat höra på hennes
uppmaning, utan i stållet gifvit rikligt åt institutioner i
hufvud-staden; ingen, ingen hade Telat Agna en tanke åt dessa ensamma
likar, som gömma sig på landsbygden, emedan de ej ha mod,
krafter eller förmåga att upptaga striden för lifvet inne på
städernas jäktande kapplöpningsbana, dår så mången stupar och
blir nedtrampad under den Tilda kampen.
Mörkret inom henne och ute i naturen tryckte henne som
ett slags mara, hvilken hon ej förmådde afskaka, tryckte så, att
hon tyckte sig se, hur själfva bönens ande slog sina Tingar
blodiga mot det ogenomträngliga blytaket i hennes lefnads
gr«f-hvalf.
Juldagarna gledo bort under en håglös dvala, omskiftande
med stunder af en lifsångest, som hämmade hennes hjärtas slag.
Och då allt svindlade för hennes blick, erfor hon en minuts
lättnad Tid tanken på, hur hastigt många människor nu för tiden
plägade aflida. — Denna upplösning af hennes lefnadssaga* vore
dsn mest tillfredsställande för alla parter. Visserligen skulle
hennes barn, som höllo henne kär, lika kär, som hon höll dem,
erfara några korta stunders smärta och sorg öfver hennes
bortgång; men då de fingo veta, hur rent medellös hon nu var,
skulle Aiven de betrakta hennes död som en befrielse. Ännu
visste de ingenting om hennes ekonomiska ställning; de trodde,
att hon ägde en lifränta från fädernegodset och de anade ej, att
den summa, modern årligen såndt dem, var en nådegåfva af
honom, som löst till sig den store egendomen.
Olof Nilsson ägde det lilla hus, hvari hon bott] sedan
mannens död. Bonden hade tvekande och förlägen infunnit sig på
årets siste dag för att spörja, om hon fortfarande behöfde alla
tre rummen eller hon, till äfventyrs, hade nog af det ena, det
som vette åt skogsdungen; han hade en hyresgäst nu åt de två
andra och köket. Hon kände detta förslag som ett piskrapp, ty
hon visste, att bondfolket tyckte hennes lefnadssätt vara i vissa
fall för öfverflödigt för hennes villkor, och hon svarade, att hon
på nyårsdagen skulle utrymma de två rummen samt flytta in i
kammaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
