Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helst lät kalla sig fru Gudrun, ty hon ville ej påminnas om det,
som låg bak om henne. Lifvet hade bjudit henne några få
solvarma dagar, men många hagelskurar, som slagit hennes jordiska
lifshopp till murken, hvarje gång det velat spira upp på nytt.
Men hennes själ var som en stålfjäder, så stark och spänstig,
och då hon ej mera kunde hoppas på framtiden, lärde hon af
himmelens fåglar att taga det dagliga brödet ur den högste
gif-varens hand, och hon tog åfven lönen för ett rastlöst arbete som
en himmelsk gåfva.
Så hade hennes lefnads senhöst förflutit. Hennes händers
arbete gaf henne det lilla, hon behöfde; underhållet från det
förlorade fädernegodset skickade hon med fröjd till sina kära, isom
kämpade hårdt för existensen i en af våra större städer. Men
nu var denna sista lifsfröjd tagen ifrån henne, och hon’ kunde
ej längre dölja för sig själf, att det arbete, åt hvilket hon hän*
gifvit sig som ett slags bedöfningsmedel, sinat bort under
senhösten, och nu famnades hennes lifs vinter af naturens
mid-vinters tunga, sollösa mörker, och hon nedtrycktes så, som en
hopplös slaf tryckes af den börda, hans förare pålagt honom
och som han känner frestelse att för alltid kasta ifrån sina
skuldror.
Fru Gudrun hade hittills förmenat sig vara en själ, som i
allt blott litade på den högste hjälparen och anade ej, att hon
långt mer än vid honom hade stödt sin förtröstan vid sin årliga
»säkra inkomst» samt vid sitt förr så rikliga arbete. Nu voro
båda dessa stöd brutna, som murkna rör brytas af vinden, i
henDes ålderdom sdagar; hon famlade i mörkret likt en blind efter
en utgång där utur och fann blott en, grafven. Alla andra
utgångar voro för henne tillbommade. Med bäfvande rysning
genomläste hon dagligen tidningarnas dödslistor och säg, hvilken
hög ålder mången kvinna kan uppnå; kanske vore hon dömd
att under femton eller tjugo års tid ligga sitt enda barn till last
och tunga, blifva tvungen att taga brödet ur svärsonens hand,
denne svärson, som genom hennes makes ruin miste ein
förmögenhet och blef hänvisad till en tjänande ställning. Med pinande
minnesgodhet ringde i hennes öron kommunalordföranden Olof
Nilssons ord, att hon genast efter sin mans död borde ha flyttat
in till residensstaden, där de haft sina umgängesvänner och där
hon nu kunnat göra anspråk på donationer ur fonder, afsedda
för understöd åt meddellösa af hennes samhällsklass. På landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
