Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. På väg till öns vestkust. Åter skaror af apor. Ett nytt vattendrag. Hvarför tidvattnet icke låter känna af sig der. Vestkusten. Reptil-udden. Gideon Spilett uppväcker Harberts afund. Bambupetarden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man såg äfven några vildsvin, agutier, känguruer
och andra gnagare, hvilka Pencroff gerna skulle velat
skicka några hagelsalvor.
— Men, — sade han, — det är förbjudet att jaga!
Skutten derför, mina vänner, hoppen och springen ifred!
Vi skola talas vid litet närmare vid vår återkomst!
Klockan half 10 på morgonen stängdes plötsligt
vägen, som gick rakt mot sydvest, af ett okändt
vattendrag, hvilket hade en bredd af 10—12 meter, och hvars
snabba ström, beroende på bäddens starka lutning,
frambrusande med väldigt dån, bröts mot talrika klippblock.
Denna lilla flod var djup och klar, men det skulle hafva
varit alldeles omöjligt att befara densamma.
— Nu stå vi här vackert! — utbrast Nab.
— Nej, — svarade Harbert, — det är ju blott en
liten flod, och vi skola nog kunna simma öfver den.
— Hvartill skulle det tjena? — frågade Cyrus Smith.
— Det är tydligt, att detta vattendrag utfaller i hafvet.
Låtom oss stanna på dess venstra strand och följa
densamma, och jag skall blifva högst förvånad, om den inte
mycket snart för oss till kusten. Framåt!
— Ett ögonblick! — sade korrespondenten. — Och
namnet på denna bäck, mina vänner? Låtom oss inte
lemna vår geografi ofullständig!
— Alldeles! — inföll Pencroff.
— Gif detta vattendrag dess namn, du, mitt barn!
— sade ingeniören, vändande sig till den unga gossen.
— Är det inte bättre att dröja dermed, tills vi lärt
känna det ända till dess mynning? — anmärkte Harbert.
— Må ske! — svarade Cyrus Smith. — Låtom oss
alltså följa dess lopp utan att stanna.
— Blott ett ögonblick till! — sade Pencroff.
— Hvad är det då? — frågade korrespondenten.
— Om jagten är förbjuden, så är väl fisket tillåtet,
förmodar jag? — genmälde matrosen.
— Vi ha ingen tid att förlora, — svarade ingeniören.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
