Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så var striden utkämpad för den gången, vreden var
lagd och Klara var “snäll.“ Hennes arbete på hemmet
var mest att hjelpa till med kläders hängande; hon hade
sinne för ordning och var, vid godt lynne, en god hjelp
i många hänseenden. Hon hade godt minne, var
pålitlig och sanningsenlig. Flere gånger var hon berörd
af Guds Andes klappande på hennes hjerta, men då
det våldsamma lynnet åter utbröt, gaf hon upp
alltsammans såsom omöjligt.
Kort före jul 1883 skedde en märkbar förändring
med henne; hon sade sig vilja lemna sig helt åt
Herren, och det visade sig vara icke endast ord utan
verklighet. O, huru trofast Herren är! Hans rike och
regering heter nåd, nåd, oförskyld nåd. Huru går icke
den gode Herden efter sitt borttappade får, till dess
han finner det. Klaras omvändelse föregicks af ett
af hennes vanliga utbrott. Efter några dagars fördrag
och tålamod samtalade husmodern med henne, då hon
erkände huru illa hon uppfört sig och bad hjertligt
om förlåtelse. Hon blef visad till Jesus, som lofvat
frälsa sitt folk från deras synder. Hon berättade sedan,
att hon den aftonen af hjertat utgöt sin nöd för Jesus,
syndares Frälsare, bedjande Herren frälsa hennes arma
själ. Den 14 dec. var möte på sjukhemmet; Guds ord,
som förkunnades der, träffade ytterligare Klaras hjerta,
hon bekände sig vilja helt tillhöra Herren, trodde
syndernas förlåtelse och rening i Jesu blod, fick frid med
Gud och blef från den dagen lycklig.
Den 26 jan. 1884 nedlades Klara på sjuksängen, som
blef hennes dödsbädd, hvarom hon från början hade
den fullkomligaste visshet. “Klipp af mig håret,“ sade
hon bland annat, “jag behöfver det aldrig mera, jag
kommer aldrig upp mera.“ Sjukdomen, som varade
något öfver en vecka, var en tid af triumf. Döden var
uppsvulgen i seger. Då en af flickorna gret, för att
hon skulle dö, sade hon med segerfröjd: “Jag skall
icke dö, jag skall lefva evinnerligen. Jesus har
förlåtit mig alla mina synder.“ Hon hade haft mörker
nog under sitt lif; hennes hemgång var idel ljus, ljus
och seger under svåra plågor. Hennes sista önskan
att få dö i sitt kära hem, “ty der bodde Gud och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
