Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Begärde åter inträde på Södra arbetsinrättningen, dit hon
kom den 27 nov. 1878, men sjuknade samma natt och
låg till sängs till följande febr. månad. I juli utskrefs hon
derifrån och sökte åter inträde på Ersta magdalenahem,
dit hon kom den 25 aug. 1879 och var der 11/2 år.
Hon ansågs der vara “mycket svår.“ Till följd af sitt
uppförande skiljdes hon derifrån, men plats anskaffades
henne i Enköping, der hon sjuknade och återvände snart
till Stockholm, hvarpå hon sökte inträde å
skyddshemmet vid Hvita Bergen och der intogs den 26 okt. 1881.
Härmed börjar en ny period af Klaras lif. Vi
mottogo henne, i ordets fulla bemärkelse, en ruin. Hennes
helsa var bruten, bröstet hårdt angripet; ett otygladt
lynne lät henne stundom liksom sticka omkring sig som
en törnbuske, men ibland erkände hon det, önskande
det vara annorlunda, men var sig ej sjelf mäktig. Klara,
om någon, behöfde hjelp. Den första hjelp Klara erfor
var, tror jag, att hon kände sig älskad. Hon hade icke
haft öfverflöd af den rosen under sitt bittra lif. Man
fick jemka med henne annorlunda än med andra. Ett
litet exempel: En dag blef jag ombedd att tala med henne,
emedan ett af hennes våldsamma utbrott egde rum: hon
plägade då ej ens gå till bordet och äta, lemnade sitt
arbete o. s. v. Jag försökte först att tala allvarsamt
med henne, men då jag märkte henne vara alldeles
otillgänglig, lemnade jag henne och suckade till Herren
om ingång till hennes hjerta. Hon var grufligt
förbittrad och utfor mot hela hemmet och alla dess
invånare — dock en undantagen: jag visste att Klara hade
en favorit — en ko, som Herren skänkt oss och som
Klara skötte med största trohet. Då jag återvände till
Klara, började jag att samtala om kon, hvarvid Klaras
ansigte efterhand uppklarnade, tills jag inföll: “men,
kära Klara, då äro ju ändå inte alla svåra och elaka
på skyddshemmet, två äro ju snälla: kon och Klara!“
hvarpå Klara, halft blidkad svarar: “mamsell är snäll
hon också.“ Nu hade jag ingång. “Men, kära Klara,
äro vi båda snälla, Klara och jag, vet du hvad då vi
båda hafva att göra? Då hafva vi att börja vara snälla
och vänliga mot alla de andra, så kanske de till sist
blifva snälla också — så gör Jesus mot oss.“ Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
