Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är icke det märkvärdigaste och intressantaste för oss. om också
för Laechow; ty för oss är af större vigt att i dessa trakter en hel
ur-verld ligger begrafven.
I hela norra Siberien, icke blott längs Ishafvets kuster, utan djupt
in i landet vid Obis, Jeniseisks och Lenas stränder (sannolikt äfven på
det fastland, som ligger mellan dessa väldiga strömmar och icke är sä
tillgängligt som deras stränder), finner man huggtänder, ben,
hufvudskå-lar, ja hela skeletter efter jättelika elefanter, långt större än det
ofantligaste djur af detta slag, som nutiden har att uppvisa. Isen har till en
del bevarat djuren, så att deras ben och tänder icke blott blifvit fossila
(förvandlade i sten), ännu äro försedda med hela deras halt af djuriskt
växtlim, som just gör dem till ben; utan äfven kött, hud, hår äro väl
bibehållna. Af de jättelika hugg- eller stöt-tänder, som man påträffar,
finnas många, hvilka på de delar, som voro fästade i hufvudets ben, ännu
äro försedda med stycken af hud och mjukt kött; detta är orsaken,
hvar-före Jakuterna tro att djuren ännu förekomma i lefvande tillstånd. De
säga, att de bo under jorden och lefva blott af rötter; att de med sina
väldiga huggtänder uppböka jorden framför sig och pressa den med
huf-vudet och öfriga lemmar på sidorna om sig. Då de nu under detta
arbete komma till en flods urhålkade stränder, verkar luften genast
dödligt på dem: de dö och stelna i isen.
Grunden till dessa fabler är det faktum, att man årligen vid
nedrasandet af de genom de strida floderna undergräfda stränderna ånyo
upptäcker djur, som äro begrafna i det sand- och gyttjelager, genom
hvilket floden flyter fram; och att Jakuterna, dessa ogästvänliga trakters
innebyggare, ofta i åratal föda sina hundar med dessa jättedjurs kött.
Ar 1806 erfor Adams, att ett sådant mammuthdjur, betäckt med
kött, hud och hår, blifvit funnit vid Lena och att innevånarne tillgripit
detsamma. Det var icke mera möjligt att rädda hela djuret, emedan
redan en stor del af detsamma var förtärdt, men skelettet var ännu
oska-dadt, huden var på en sida hel, på den andra till större delen
bibehållen; ett öra, doldt i den frusna sanden, var alldeles helt, ögonen lågo
ännu i sina hålor, hjernan ännu i sin skål. Det var en liten hanne med
lång man på halsen; den mörkgråa huden var betäckt med rödaktiga
hår af mjuk, ullig beskaffenhet och deremellan framstickande svarta borst,
som voro mycket gröfre än det tjockaste hästtagel. Någon snabel fanns
icke; den hade såsom den möraste och bäst tillgängliga delen blifvit först
förtärd. Djuret mätte 9 fot i höjd och 7 fot i längd; betarne voro 9
fot långa och hvar och en vägde 175 skålp. Adams lät afdraga huden,
som fordrade tio starka karlars arbete, afskilja köttet och föra hud och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
