Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
gestalta, vad han upplever, med maktkänslan av
att kunna det, får han känslan av att däri ligger
också rikedom, lycka. »Lycklig den, som för ingen-
ting — kan skratta som jag eller gråta !» (Ensam-
hetens tankar V) och »min yppersta gåva —
att kunna njuta och lova» (Ensamhetens tan-
kar XVIII), sjunger han som man. Men denna
spänning i hans själ skall aldrig stillna. Snabbt
förgå de år, då uppgiften endast skänker lycka;
flera och långsammare skrida de, då ungdoms-
oron återvänt för att icke lämna honom. Då ber
han också fåfängt: »Hjärta, låt din oro stillas», och
får ånyo bruk för bilden om fålen, som måste bära
honom till jordens gräns och tillbaka igen, och
frågar fåfängt som förut: »Hjärta, skall ej vinter
randas ?» (Vid kistan med f a m i 1 j e r e 1 i k e r).
Den ro han tror sig vinna är bedräglig; ännu i sin
senaste diktsamling bekänner han:
Jag trodde du sov, mitt hjärta.
Du stormar än som förr... (Stormar, 1915.)
Hur centralt karaktäristisk för Heidenstam denna
själiska oro än är, överraska likväl de uttryck den
fått redan i ungdomsdiktsamlingen. Så tidiga
fynd av det som ligger djupast i ens sinne gör
endast snillet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
