Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
är icke tom retorik. Han känner sin olikhet, han
går bland de kalla, de frostiga, de sollösa, vilkas
sinnen äro som döda, och han brinner, utan en
stund av lugn, av liknöjdhet, men han vet ännu
icke orsaken, och han anar icke det brinnande hjär-
tats uppgift. Det är hjärtats gåta han står inför, och
som han icke kan lösa, medan pulsarna hamra.
Några år skola gå, och han ser icke längre i bran-
den och oron den outgrundliga hemlighet, ikring
vilken hans ungdomsgrubbel kretsade. Då vet han
redan, att den är gnistan (Ensamhetens tan-
kar, I), som han skall lyfta i dagen och av vilken
inte bara hans egen själ brinner utan tusendens
och åter tusendens skola brinna, värmas och lysas,
snillets skapande eld, som är både salighet och
förtvivlan
:
Den lilla gnistan är min rikedom;
den lilla gnistan gör mitt livs elände.
Med den gnistan följer oron; om den häst, som
bär honom, när han »rider efter ro — över heden
i solnedgången» kan hålla ut i två timmar, har
den skaffat honom två timmars lugn. Men oron
är också sinnets rörlighet, mottagligheten för in-
tryck, förmågan att uppleva starkt, och med vet-
skapen om, att hans uppgift är att konstnärligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
