Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två vandringar ut i det fria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
utan säkert lika mycket i sjelfva deras
naturbeskaffenhet, som nästan kunde kallas
demonisk. Eller ligger det icke någonting demoniskt
deri, att det fotlösa, långsträckta djuret nästan
xitan några slingringar blott förmedelst sitt osynliga
muskelspel ilar fram, så att det förefaller oss
obegripligt, hvilka krafter det är, som förorsaka
rörelsen? Icke är rädslan för ormar i och för
sig någonting att blygas för, men väl fruktan för
oskadliga ormar, ty den härrör af okunnighet.»
Emellertid skyndade vi nu att komma ifrån de af
solen genomhettade stenhoparne. Efter få steg
voro vi åter vid en qvarn, som lät sitt förbrukade
vatten omedelbart taga vägen in i den qvarnränna,
vid hvars dambord vi nyss hade stått. Snart uppnådde
vi äfven denna qvarns dambord. I vinkeln, som den
ur Weisseritz afledda rännan bildar med sjelfva
bäcken, stod en liten grupp ståtliga granar. Jag
fäste min väns uppmärksamhet derpå, att de utgöra
en sann bild af den lugna trefna-den i vällefnadens
eviga enformighet. Omvexlingen i än mer, än mindre
gynnsam väderlek har på dem intet inflytande. År ut
och år in omsvallas marken kring deras rötter af det
närande vattnet. De hafva aldrig för litet och aldrig
för mycket, och derför iakttogo vi redan på afstånd
hos dessa träd en öfverraskande likhet i årsskottens
storlek.
Vi gladde oss deråt, att en lindrig krökning af
dalen lät oss komma in i venstra dalsluttningens
skugga. Tätt till höger om oss framträdde i dagen
de rundade ytorna af en klippvägg, som förtjenar
någon uppmärksamhet. Det är en porfyrmassa, som
genomträngt gneisen, och vid begges beröringsgränser
såg man tydligt stora och små gneisstycken inbakade
i porfyren. Uppenbarligen hade porfyren, då han här
genombröt gneisen, befunnit sig i flytande tillstånd.
»Hvilkendera vägen skola vi följa, för att komma i
’det fria’ på Kienberget?» det var frågan oss emellan,
«genom ’den breda’ eller genom den ’djupa dalen?’»
Vi beslöto oss för den sednare, emedan den lofvade
oss mera skugga och svalka.
Än långt ned tätt invid Weisseritz, än högre upp öfver
en afsats på den branta klippstranden, än i bokars,
än i granars skugga gick det nu framåt. Till venster
hade vi på an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
