Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Fotografi och reproduktionsteknik, av John Hertzberg - Fotografien, dess utveckling och tillämpningar - Färgfotografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
734
FOTOGRAFI OCH REPRODUKTIONSTEKNIK.
Fig. 829. Gabriel Lippmann.
(* 1845, f 1921.)
reringskonsten, om vilket en. del intill våra dagar bevarade synnerligen vackra prov
bära vittne, kunde man likväl på denna väg endast erhålla ett helt summariskt
färgåtergivande.
Problemet att på fotografisk väg återgiva färgerna uppställde sig självfallet,
när man såg bilden på kamerans mattskiva i all dess färgprakt. Ehuru man i
fotografiens barndom i allmänhet ansåg problemet att på fotografisk väg fasthålla färgerna
såsom olösligt, saknades dock icke försök, som siktade på dess lösning. Dessa första försök
byggde på redan tidigt gjorda iakttagelser, som långt senare visade sig innebära
uppslag till metoder att framställa
färgfotografier, även om de icke direkt ledde in
på de vägar, som förde till färgfotografiens
praktiska lösning.
Redan 1810 — alltså långt före
fotografiens uppfinning — hade J. Th. Seebeck
i Jena funnit, att fuktigt, på papper
utbrett klorsilver vid belysning i solspektret
under vissa betingelser hade förmågan att
antaga färgtoner, som något liknade dem,
som inverkat. År 1840 gjorde Sir John
Herschel liknande försök. Han
observerade att klorsilver, som av ljuset delvis
reducerats, under inverkan av spektret, i
rött, grönt och blått antog liknande
färgtoner. Vid såväl Seebecks som Herschels
försök var färgåtergivandet mycket
ofullkomligt och de erhållna färgerna kunde
icke fixeras, varför de med dessa metoder
uppnådda resultaten voro utan praktisk
betydelse.
Under åren 1847—1855 sysslade
fransmannen Edmund Becquerel med försök
att framställa »fotokromier» och erhöll resultat, som avsevärt överträffade hans
föregångares. Becquerel använde polerade silverplåtar, som genom behandling med klor
försågos med ett ytterst tunt överdrag av silverklorur, vilket vid belysning under färgade
glas eller i spektret, rätt tillfredsställande återgav de färger, som inverkat. Becquerels
försök upprepades och förfaringssättet förbättrades under åren 1851-—1866 av Niepce
de Saint Victor, men varken denne eller Becquerel lyckades finna något sätt att göra
färgerna hållbara. Visserligen kunde Niepce förlänga livslängden hos sina
»heliokro-mier» (så kallade han sina färgbilder) genom att överdraga dem med en fernissa av
dextrin och blyklorid, men någon egentlig fixering innebar icke detta behandlingssätt;
om bilderna utsattes för stark belysning, försvunno färgerna inom kort.
Försök att framställa färgbilder på klorsilverpapper gjordes icke utan framgång
på 1860-talet av Poitevin m.fl., men på grund av materialets ringa känslighet och
omöjligheten att fixera bilderna blevo även dessa försök utan betydelse.
Den teoretiska förklaringen till Becquerels metod gavs 1868 av W. Zenker. Han
antog, att vid belysningen av den klorerade silverplåten »stående ljusvågor» uppstodo
inne i silverklorurskiktet, varigenom en med det inverkande ljusets våglängd
överens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
