Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Textil- och beklädnadsindustri, av G. Sellergren - Vävnaders appretering, blekning, färgning och tryckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄVNADERS FÄRGNING. FÄRGÄKTHET.
517
Yllevaror måste noggrant tvättas, sköljas och i vissa fall karboniseras före blekning
och färgning. Blekning sker med svavelsyrlighet på likartat sätt som skildrats i fråga
om silke. Klor kan ej användas vid blekning av ull, enär håren härav skulle sönderfrätas.
Färgning. Under det att de nyare färgämnenas framställning vilar på strängt
vetenskaplig grund, kan detsamma dock ej sägas om själva färgningen och vid densamma
använda förfaringssätt, vilka sedan århundraden tillbaka uteslutande grunda sig på
erfarenhet och direkt ur praktiken erhållna recept. Det finnes dock ett speciellt
forskningsområde inom färgtekniken, inom vilket mången länge arbetat, nämligen
besvarandet av frågan, enligt vilka fysikaliska eller kemiska lagar en färgning av fibrösa ämnen
kommer till stånd, samt anledningen till, att ett och samma färgämne förhåller sig
helt olika gentemot olika fiberämnen. Bland den stora mängd olika åsikter, som uttalats
i denna fråga, må här några av de mest typiska i största korthet anföras, såsom belysande
för svårigheten att tillfredsställande besvara denna fråga, som ännu väntar på ett
slutgiltigt svar.
Redan 1734 framlade Hellot och Dufüy den åsikten, att färgning är ett mekaniskt
fenomen, i det att färgämnet intränger i fiberns porer, som öppna sig genom värmet,
och lagrar sig på dess överyta. År 1776 förklarade Bergmann, att färgningen grundar
sig på kemisk frändskap till de olika fibrerna. Maquer och Berthollet sökte påvisa
uppkomsten av en kemisk förening mellan färgämnet och fibern. För att förklara,
varför en fiber ej har samma frändskap till alla färgämnen, skilde Bancroft (1794) mellan
adjektiva färger, som erfordra ett hjälpmedel (beta), samt substantiva, som färga direkt
utan beta. Enär dock ej alla slag av färgning låta förklara sig genom kemisk frändskap
(affinitet), skilde Chevreul mellan affinitet och kontaktverkan (katalytisk verkan).
Mot den kemiska teorien uppträdde senare (1846) Crumm och Persoz med
påståendet, att färgning snarare är ett fysikaliskt fenomen, i det att färgen uppkommer genom
omedelbar lagring av färgmolekylen till fibermolekylen, vilken åsikt vidare utvecklades
av Müller-Jacobs (1884) med förklaringen, att fiberns cellväggar äro att betrakta
såsom membraner, som genom sin endosmos och exosmos mer eller mindre lätt
genomsläppa färgämnena. Med förbigående av de olika åsikter, som på 1890-talet framfördes
av Witt (lösningsfenomen: amorfa och kristalliserade, fasta lösningar), Cross & Bevan,
Spohn, Weber m. fl., må här endast omnämnas, att Krafft (1899) uppställde en helt
ny färgningsteori, enligt vilken kolloidala saltlösningar uppträda såsom membranbildare
vid färgningsprocesser. Kolloidala salter avskilja sig ur sina lösningar i form av
sfäroi-dala formationer, vilka kunna sammantryckas till tunna membraner samt äga förmåga
att vidhäfta fasta kroppars yta. De högmolekylära substantiva färgämnena utgöra sådana
kolloider och häfta därför vid fibrerna, varemot färgämnen med låg molekylarvikt sakna
kolloidala egenskaper och erfordra för färgning metalloxider, med vilka de bilda olösliga
lacker eller kolloidala föreningar. På detta sätt överdrages fibern med ett skyddande
membranlager, liknande det färgade överdrag, som bildas vid målning av föremål.
Ehuru Kraffts färgningsteori vunnit allmänt erkännande, måste man dock
erkänna, att ett i alla avseenden tillfredsställande svar på den uppställda frågan ännu ej
lämnats, samt att var och en av de ovan anförda teorierna fortfarande har sina anhängare
och försvarare.
Färgäkthet. Färgämnena hava på den historiska utvecklingens grund plägat
indelas uti: 1) naturliga färger ur växt- och djurriket (indigo, orselj, curcuma, blåträ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
