- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / VII. Husbyggnad, vägar och fordon, gator, järnvägar, broar /
275

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Husbyggnad, av Carl Forssell - Byggnadsteknik - Grundläggning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BYGGNADSTEKNIK. GRUNDLÄGGNING.

275

Fig. 502. Pälskarv av
dubbel-koniskt och av cylindriskt
järnrör. Rörformad pålsko.

ytorna och klisterverkan ringa. En träpåle flyter därför gärna upp, om den icke
fast-hålles. Så småningom gror pålen fast i leran, hastigt nog — c:a 3 dygn — för betong
och torra träpålar, långsamt för sura träpålar — c:a 3 veckor. För såväl tryck som
dragning av pålen är dess brottlast = pålens mantelarea X konstant. Denna konstant
är för lös lera 0.15 å 0.30 kg/cm2. En ordinär träpåle 5” i topp och 15 m lång har
sålunda i vanlig lera en brottlast för tryck eller dragning av c:a 15 å 25 ton. Tillåtna lasten
är vanligen c:a 5 t.

Den kraft, som belastar pålen, överföres, när pålen icke går ned till fast botten,
genom pålen till leran. I sista hand skall alltså leran bära lasten. Ikring sig måste pålen
därför hava ett visst område för sig själv, fritt från andra pålar och av sådan storlek
att basytan av detta område orkar taga pålens hela last. Äro pålarna nedslagna i ett
kvadratiskt rutnät, måste alltså avståndet, a, mellan pålspetsarna vara så stort, att
a2 x (tillåten belastning pr ytenhet av leran) är lika med pållasten. Äro pålarna
vertikala, blir detta avstånd lika med påldelningen. Fig. 500
visar en dylik pålgrupp. Å figuren är även markerad den
lerkon, som behöves för att upptaga lasten från var påle.
Tvärsnittsytan på denna kon är + 0 vid markytan, där
ingen kraft ännu hunnit gå över från pålen till leran.
Den växer sedan proportionellt mot den kraft, som gått
över genom pålens mantelarea. Vid markytan blir på detta
sätt en del av leran outnyttjad för pållasten. Genom att
ställa pålarna solfj äderformigt enligt fig. 501 får man
tillräckligt med lera för var påle och vinner, att plattan,
som delar ut trycket till pålarna, blir mycket mindre till
sin planyta och därmed väsentligt billigare.

Om en påle genom lera står på fast botten, är pålens bärkraft summan av
vidhäftningen i leran och trycket mot spetsen. Deformationerna av båda dessa krafter äro
nämligen före brottets inträffande så stora, att samverkan inträder. Mot en träpåles
spets är belastningen vid krossning under vatten c:a 250 kg/cm2 och tillåtna lasten c:a
30 å 40 kg/cm2, om pålspetsen är riktigt skodd med en rörbit eller en svetsad ring av
plåt (d 2 å 3 mm) om 2” å 3” bredd samt med inre diameter lika med pålspetsen
(fig. 502). Älla sorters skänkliga polskor äro till skada. En 12 m:s påle 6” i topp genom lera
ned till fast botten kan sålunda belastas med 9 å 15 t, beroende på lerans beskaffenhet.

Pålning i sand är i verklig mening friktionspålning. Pålens bärkraft
bestämmes av friktionen i pålytan och trycket mellan sand och påle. Som det senare
växer med djupet under markytan och tilltager nedåt från ± 0 vid ytan tillnärmelsevis
efter en rät linje, blir pålens brottlast i t = konstant X pålens mantelyta i m2 X pålens
längd i sanden i m. Konstanten gäller endast vid samma förhållanden. För enstaka
stående betong- och träpålar kan konstanten sättas till c:a 0.30. Erfarenhetsrönen
från friktionspålning i sand äro förhållandevis litet bearbetade och erbjuda stora
svårigheter, därför att en enstaka påle utsättes för väsentligt mindre sidotryck än pålar i
en grupp, vilka tillsammans komprimera sanden.

Trycket från en pålgrupp i sand fördelas på sanden under pålspetsarna och denna
måste — enligt regler, som ovan angivas för plattor — kunna bära lasten. Vertikala
eller solfjäderformade pålknippen kunna användas på samma sätt som vid lergrund.
Liksom vid denna kunna friktionskrafterna i pålytan samverka med tryckkrafterna
mot pålspetsen, om denna är neddriven till fast mark.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:13:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/7/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free