Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Minor, av H. Bergmark - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
722
VAPENTEKNIK.
tillåter emellertid ej ett närmare ingående på dessa för övrigt mycket intressanta
frågor.
Ända till slutet av 1860-talet var svartkrut det i alla minor använda sprängämnet.
Bomullskrut hade visserligen framställts på laboratorium redan år 1838 och i större
mängder från mitten av 1840-talet, men detta nya sprängämne var ännu ej så stabilt,
att man vågade använda det i minor. Först efter år 1865, då engelska krigsdepartementets
kemist Abel lyckats framställa ett syrefritt bomullskrut, började man använda
detsamma inom minvapnet.
Införandet av bomullskrut i minor var ett ofantligt framsteg inom mintekniken.
En jämförelse emellan bomullskruts och svartkruts sprängverkan ger som resultat att
30 kg. av det förra motsvara 100 kg. av det senare. Detta möjliggjorde en avsevärd
ökning av minornas verkan utan att deras storlek eller kostnad ökades. Förutom sin i
förhållande till svartkrut stora sprängverkan besatt det nya sprängämnet den stora
fördelen, att det genom att paraffineras eller fuktas med upp till 20 % vatten kunde
göras stötsäkert för beskjutning med gevär eller lätt artilleri utan att därför förlora
möjligheten att kunna bringas till detonation. Paraffinering var den i början mest
använda metoden men anfuktning visade sig av flera skäl lämpligare och infördes så
småningom överallt.
Såväl paraffinerat som fuktat bomullskrut erfordrar för att detonera en kraftig
impuls. För att erhålla sådan måste man införa särskilda tändladdningar av torrt
bomullskrut, vilka i sin ordning bringas till detonation av sprängrör försedda med
kraftiga sprängkapslar av knallkvicksilver.
I de krig som närmast följde på det Nordamerikanska inbördeskriget, nämligen kriget
emellan Italien och Österrike 1866, fransk-tyska kriget 1870—71 och rysk-turkiska
kriget 1877—78, blevo minor i ganska stor utsträckning använda, men den materiella
verkan av desamma var mycket ringa. Detta förklaras därav, att vapnets användning
under denna period var uteslutande defensiv. Minor utlades i ganska stort antal i
inloppen till viktiga hamnar och operationsbaser och flankerades i allmänhet av artilleri.
På så sätt blev det kombinerade min- och artilleriförsvaret av dessa inlopp så starkt, att
det på båda sidor ej ansågs tillrådligt att försöka forcera desamma.
Den moraliska verkan av minorna var således betydande. Man kan säkerligen
tillskriva de tyska mineringarna äran av att hava förlamat den överlägsna franska flottans
verksamhet emot tyska kusten 1870—71. Likaså var det år 1877 de ryska minspärrarna
i Donau, som lyckades hålla de turkiska fartygen på avstånd och på så sätt möjliggjorde
för den ryska hären att övergå denna flod.
Under sistnämnda tre krig blev endast ett fartyg minsprängt, nämligen den
turkiska kanonbåten »Suna», som stötte på en rysk mina och sjönk vid Soulina i
oktober 1877.
Efter rysk-turkiska krigets slut förflöto många år, innan minan åter kom till
effektiv användning. Under denna minans overksamhetstid, som sträckte sig till
ryskjapanska krigets utbrott år 1904, arbetades nästan uteslutande på fulländandet av de
fasta spärrarnas effektivitet, och man nådde i detta hänseende mycket långt.
Från omkring år 1900 började utvecklingen emellertid att följa två linjer. Vid
sidan av de nyss nämnda defensiva mineringarna började man nu skönja ett spirande
frö till minans offensiva utnyttjande.
Den största svårigheten härför hade hittills varit att få minor utomskärs
förankrade på rätt djup utan att arbetet därmed tog alltför lång tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
