Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Cementeringsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
686
JÄRNET, DESS FRAMSTÄLLNING OCH FÖRSTA BEHANDLING.
CEMENTERINGSMETODER.
Med cementering förstår man inom järnets metallurgi en uppkolning av smidesjärn
till stål, vilken icke är förbunden med smältning. Cementeringen utföres så, att
smidesjärnstycken inbäddas i ett eller annat kolbaltigt ämne och därpå upphettas till
glöd-hetta, varvid järnet upptager kol och övergår till stål. Processen kan drivas dels så,
att hela järnstycket övergår till stål, brännstål, dels så, att endast ytpartierna uppkolas
under det att kärnan förbliver mjuk. I det senare fallet erhåller .man s. k.
ytcemente-rat stål.
Bräunstålstillverkning. Konsten att framställa stål genom glödgning av
smidesjärn vid närvaro av kolhaltiga ämnen är uråldrig och torde redan hava utövats av de
gamla egyptierna. Av den tyska hjältesagans skildring om huru smeden Wieland
tillverkade svärdet Mimung framgår tydligt, att vid tiden för denna hjältesagas tillkomst
cementering genom sättshärdning varit bekant för germanerna, och att såsom
härdnings-medel använts fågelexkrementer och mjöl. Förut har omnämnts, huru under medeltiden
stål framställts på så sätt, att smidesjärnsmältor behandlats i smält tackjärn, varvid
uppkolning av smidesjärnet till stål ägt rum. I själva verket torde sedan lång tid tillbaka
cementering hava vid behov utövats av alla skickliga smeder, då under 1600-talet
brännstål började framställas industriellt såsom handelsvara i särskilt för ändamålet
konstruerade ugnar.
Redan vid århundradets början uppblomstrade i Piemont en betydande
bränn-stålstillverkning. Fabrikationsmetoderna hemlighöllos, särskilt sammansättningen av
härdningsmedlen, vilka utom av träkol utgjordes av horn, klövar, blod, läder,
exkre-menter och andra organiska ämnen.
Stor förtjänst om brännstålstillverkningens utveckling och bekantgörande har
inlagts av Réaumur, som på 1720-talet offentliggjorde resultaten av de vetenskapliga
undersökningar av denna tillverkning, som han företagit. Réaumur konstruerade en
cementeringsugn, i vilken cementeringen skedde i glödgningskistor i stället för som förut
i deglar. Genom omfattande undersökningar av olika härdningsmedels inverkan
fastställde han vilka blandningar, som för olika fall voro de lämpligaste. Med utgående
från träkolspulver såsom huvudbeståndsdel anbefallde han såsom ingredienser vid
beredning av cementeringspulver följande ämnen: sot, horn- och läderkol, torkade eller
kolade exkrementer samt salt och såsom neutral tillsats aska.
De av Réaumur grundade cementstålfabrikerna arbetade emellertid med ringa
framgång, vilket hade sin grund däri, att det franska järnet vid denna tid var för orent
för stålframställning. I England infördes brännstålsfabrikationen i början av 1700-talet
och här utvecklades den snabbt till en betydande industri. Engelsmännen använde
dock enbart träkolspulver vid cementeringen. Även för Tysklands, Steiermarks och
Sveriges industrier har brännstålsberedningen varit av stor betydelse.
Under det att brännstål förr användes direkt för utsmidning till verktyg etc., har
det småningom fått sin största betydelse som utgångsmaterial för tillverkning av finaste
degelstål. Då för detta ändamål avsett brännstål för sin framställning erfordrar ett
smidesjärn av yppersta slag, har brännstålsberedningen särskilt för Sverige spelat en
stor roll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
