Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnet, dess framställning och första behandling, av G. Ödqvist - Indirekt framställning av smidbart järn - Torrfärskningsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIREKT FRAMSTÄLLNING AV SMIDBART JÄRN. TORRFÄRSKNINGSMETODER. 685
direkt eldning som gaseldning. Fig. 683 visar en aduceringsugn, där aduceringslådorna,
som alltid bruka staplas den ena ovanpå den andra, i sex staplar placerats på en vagn,
som inskjutits i den för halvgaseldning anordnade ugnen.
Det är icke känt, när aduceringsgods först blivit framställt. Det har visserligen
påståtts, att metoden varit känd redan under medeltiden, men om så verkligen varit
fallet, torde den hava råkat i glömska eller möjligen fortlevat omgärdad av den största
hemlighetsfullhet och tillämpad i mycket liten skala. År 1630 uttog D. Ramsey i
England ett patent »att göra hårt stål mjukt», men om detta verkligen åsyftat
aduce-ring är ganska tvivelaktigt. Däremot torde ett annat engelskt patent, taget år 1670
av prins Ruprecht, son av Fredrik V av Pfalz, och gällande »uppmjukning av gjutjärn
så att det kan filas och bearbetas såsom smidesjärn», just hava avsett en
aducerings-process. Den första verkliga och fullständiga beskrivning av metoden framlades år 1722
av Réaumur, som även tekniskt framställde aducerat gods och angiver, att sådant
sedan 20 år tillbaka hade tillverkats i Paris.
Även om metoden under 1700-talet i viss utsträckning tillämpats i England, torde
den icke haft större betydelse, och några nämnvärda framsteg gjordes ej förrän
engelsmannen R. Ransom år 1803 tog ett patent på tillverkning av gjutna plogbillar med
tillämpning av aducering, och hans landsman Samuel Lucas året därpå erhöll patent
på en metod att framställa aducerat gods, vilken i sina huvuddrag överensstämmer
med den nu för tiden tillämpade europeiska aduceringsmetoden. Enligt Lucas’ patent
skulle nämligen gjut järnsstycken inpackas tillsammans med krossat oxidationsmedel,
t. ex. järnmalm, i gjutjärnsgrytor och utsättas för glödgning under en tid av fem till sex
dagar. Det dröjde dock flera år, innan Thomas Lucas, den förstnämndes broder,
lyckades utarbeta metoden så, att den blev praktiskt brukbar. I Tyskland infördes
aduceringsmetoden år 1820 av J. C. Fischer.
’ Det var emellertid först sedan S. Boyden omkring år 1830 i Newark, U. S. A.,
börjat tillverka aducerat gjutjärn, som metoden fick större betydelse. Sedan denna
tid har Förenta staterna varit den största tillverkaren av aducerat gjutgods; sålunda
uppskattades dess tillverkning år 1915 till c:a 900 000 ton, samtidigt som tillverkningen
i alla andra länder tillsammantagna endast uppgick till c:a 75 000 ton. I Sverige
infördes metoden först år 1868, då J. O. Biörck och E. Stridsberg anlade ett
aduce-ringsverk i Torshälla.
De för gjutgodsets framställning ursprungligen använda smältugnarna voro i Europa
degelugnar och i Amerika flamugnar. Först under 1870-talet började man för detta
ändamål använda kupolugnar, vilket skedde i Belgien, och år 1881 byggde österrikaren
H. Eckardt den första martinugn, som speciellt var avsedd för tillverkning av
aducerat gjutgods. År 1897 erhöll fransmannen Charles Walrand patent på en metod att
delvis färska aduceringstackjärn i en bessemerkonverter, och år 1900 tillverkades dylikt
gjutjärn i lillbessemerkonverter.
Aduceringsmetoden lämpar sig bäst för massfabrikation av mindre gjutgods;
sålunda tillämpas den inom de industrier, som tillverka lantbruksmaskiner, bruksföremål
och maskiner, som finna användning inom hushållet, skruvnycklar, vissa beslag,
delar till lås, nycklar, rördelar etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
