Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Radioteknik, av E. Anderberg - Historisk översikt - Inledande teorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORISK ÖVERSIKT.
811
T = 2^\CL
där T betecknar tiden för en hel svängning, mätt i sekunder, G kondensatorns
kapacitet i farad och L självinduktansen i spolen i henry.
På svängningarna i dylika kretsar baserar sig radiotekniken. Vi skola nu utvidga
kretsen så, att den jämväl försätter etern i svängningstillstånd. Mellan
kondensatorns plattor (belägg) i fig. 885 uppstå, så snart kondensatorn är laddad, s. k. fältrör,
vilkas karaktär beskrives i annan del av detta verk. Om kondensatorns plattor skiljas
åt, komma dessa fältrör fortfarande att förefinnas, om än desamma deformeras på grund
av dielektrikums ökade tjocklek. (Kondensatorns kapacitet kommer jämväl att förändras
härav.) I fig. 887 A—G är framställd en sådan utveckling av kondensatorn, och där är
även angiven fältrörens sträckning vid de i figuren angivna fallen. Av den ovan åberopade
redogörelsen för fältrören framgår, att de hava
sin största mäktighet, då spänningsskillnaden mellan
kondensatorns belägg är störst, att rören försvinna,
då ingen spänningsskillnad finnes mellan
kondensator-beläggen, samt att rören så att säga hava motsatt
riktning, när spänningsskillnaden mellan
kondensator-beläggen byter tecken. Mellan den i fig. 885 angivna
svängkretsen och de i fig. 887 angivna kretsarna
förefinnes ingen annan skillnad än den, att i de senare
kretsarna tvingas fältrören att söka sig mera ut i
rymden (m. a. o. de hava större längd än i den förra).
Villkoren för att de öppna kretsarna skola råka i
svängningar äro desamma som villkoren för att en
sluten krets skall svänga.
Antaga vi, att kondensatorn i fig. 887 G
uppladdas, uppstår i denna svängkrets en ström, som,
på sätt tidigare skildrats, periodiskt varierar i
riktning och styrka. Härunder varierar även
kondensatorns laddningstillstånd, d. v. s. spänningsskillnaden
mellan beläggen, och på grund av att
spänningsskillnaden mellan kondensatorns plattor varierar
variera även fältrören i takt med denna
spännings
skillnad såväl i anseende till riktning som styrka. Om fältrör förändras till riktning eller
styrka, uppstår vinkelrätt mot sagda rör ett magnetiskt fält omkring detsamma. Vi få
sålunda omkring den i fig. 887 G angivna kretsen i första hand ett varierande elektriskt
fält (prickat), och i andra hand, på grund av detta fält, ett varierande magnetiskt fält.
Detta magnetiska fält i sin tur alstrar ett elektriskt fält och sålunda föder en serie
svängningar i kretsen en serie av växelvis (och delvis samtidigt existerande) elektriska
och magnetiska fält i det omgivande rummet. På grund av fältrörens strävan att stöta
varandra ifrån sig kommer detta fält att utvidgas i alla riktningar, och denna utvidgning
sker med en hastighet, som är lika med ljusets fortplantningshastighet, 300 000 km/sek.
Vi införa nu begreppet våglängd och definiera detta begrepp sålunda: våglängd är
den väglängd, som energien fortplantar sig under tiden för en svängning. Om man,
som ovan omtalats, för varje svängkrets kan avgöra den tid, som erfordras för en
svängning, kan man även för denna krets beräkna våglängden hos de från densamma
I
c.
Fig. 887. Utvikning av en
svängkrets.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
