Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Elektroner och elektronteknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1310
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
Fig. 1104. Lenards anordning för
utlösning av elektron emission medelst
ultraviolett ljus.
några undersökningar över metallytors förstoftning genom ultraviolett bestrålning.
Senare undersökningar gå vo honom anledning att förmoda, att den ljuselektriska effekten
måtte bero på utslungandet av negativa laddningar från den bestrålade metallytan,
och därav fick han tanken att försöka utlösa katodstrålar på Ijuselektrisk väg.
Denna tanke realiserade han också med stor framgång och kunde den 19 oktober
1899 inför Wienakademien framlägga resultatet av sina undersökningar. Oberoende
härav publicerade J. J. Thomson i december samma år en liknande undersökning.
Lenards anordning synes i fig. 1104. Vakuumröret är icke anslutet till någon
spänning, utan i stället för katod har det en liten
metallplåt U, som belyses genom kvartsfönstret B
med det ultravioletta ljuset från en elektrisk gnista L.
E är en jordad (el. batteriansluten, se nedan),
genomborrad metallskärm, s. k. galler, genom vars hål
strålningen från ü får träffa den med en elektrometer
förbundna metallplåten a. Elektrometern gav tydligt
utslag för negativ laddning. Genom att ett
magnetfält placerades tvärs över röret uteblev laddningen
vid a, men om metallplåten /3 förbands med
elektrometern kunde den uppfånga laddningen vid lämplig
avpassning av magnetfältet. Här förelåg således en tydlig strömning av negativt laddade
partiklar från den belysta metallen. Genom mätning av magnetfältet och av strålningens
riktningsförändring kom Lenard 1899 till det resultatet, att laddningstätheten är
densamma som vid katodstrålarna, så att man kan anse, att den fotoelektriska
effekten beror på en av ljuset utlöst e1ek trone m i ssi on
från metaller. Lenard kunde också konstatera, att dessa elektroner ha mycket
ringa hastighet. Genom att ladda skärmen E negativt med några volts spänning kunde
han styra elektronemissionen och tvinga de utslungade elektronerna att vända tillbaka
till metallplattan U.
Lenards och J. J. Thomsons undersökningar av elektronemissionen vid den
ljuselektriska effekten har fullföljts av en rad andra forskare och lett till kvantitativa
samband av största intresse. Det har visat sig, att om man ändrar intensiteten hos det ljus,
som utlöser elektronemissionen, så ökas visserligen antalet per sekund frigjorda och
utslungade elektroner, men den energi, som varje elektron besitter vid frigörandet, är
oberoende av ljusintensiteten. Vid mycket svag belysning frigöras spridda elektroner, även om
den ljusmängd, som enligt undulationsteorien kan beräknas falla på en enda metallatom,
är så svag, att den icke kan täcka det energibelopp, som behövs för att frigöra elektronen.
Däremot visar sig elektronenergien i hög grad beroende av svängningstalet hos det ljus,
varmed bestrålningen äger rum. Dessa omständigheter föranledde A. Einstein att på
elektronemissionen tillämpa teorien för ljuskvanta, vilken på ett glänsande sätt bekräftades
(se sid. 943).
Elektronemission från glödkroppar. Bland de många elektriska försök, som
Dufay beskrev i sin 1733 publicerade redogörelse (se sid. 1024), omnämner han även, att
han 1725 iakttagit, hurusom laddade kroppar hastigt förlora sin laddning, om en glödande
metall befinner sig i närheten. Liknande iakttagelser omnämna de flesta forskare från
mitten av 1700-talet. Becquerel visade 1853, att luft intill vitglödande metaller leder
elektricitet även vid små spänningar, och Blondlot bekräftade 1887, att O.ooi volt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
