- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / I. Teknikens naturvetenskapliga grunder /
1309

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektricitet och materia - Elektroner och elektronteknik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ELEKTRICITET OCH MATERIA. ELEKTRONER OCH ELEKTRONTEKNIK.

1309

oberoende av övriga omständigheter. Den omgivande gasens ävensom oljedroppens
egenskaper hade således icke tillfälle att spela in. Millikan kunde också fullständigt
urladda en droppe och konstatera, att det elektriska fältet icke hade den ringaste
verkan på denna droppes rörelse ens vid så hög fältstyrka som 6 000 volt/cm.

Hundratals forskare ha efter Millikan kunnat konstatera samma språngvisa ändring,
vars minsta belopp är e. Härvid spelar det ingen roll hur laddningarna uppstå, om
de åstadkommas med röntgenstrålar, ultraviolett ljus, radiumstrålar eller
glödkatod-verkan. Den österrikiske fysikern P. Ehrenhaft och hans lärjungar ha dock gjort
anmärkningsvärda försök att avslöja existensen av mindre laddningar, subélektroner,
varav den vanliga elementarladdningen skulle kunna tänkas uppbyggd, och alltjämt
pågå forskningar i samma anda, ehuru ännu intet oemotsägligt talar för
subelektro-nernas existens. Man kan därför tills vidare anse e vara den minsta möjliga laddning, som
står att upptäcka i naturen, och således är e = 1.592 • 10“19 c o u 1. även
identisk med elektronernas laddning.

Nu kan man å andra sidan beräkna den minsta laddning som en elektrolyts joner
uppvisa, ifall man begagnar sig av Avogadros konstant. Denna beräkning ha vi utfört på
sid. 1135 och kommit till exakt samma värde e = 1.592-10’19 int. coul., varav
framgår: elementarladdningen e = 1.592 • 10-19 int. coul., som är den
hittills minsta experimentellt påvisade laddningen i
naturen, är samtidigt laddningen hos en elektron och
laddningen hos alla envärdiga elektrolytiska joner.

Detta faktum har möjliggjort en klarare uppfattning av joniseringens natur.
Eftersom gasformiga grundämnen kunna joniseras med multiplar av elementarladdningen, har
man alla skäl att antaga, att elektroner därvid äro bärare av dessa laddningar, så att
materians atomer måste på något sätt innehålla elektroner. Joniseringsfenomenet och
existensen av ett minsta elektriskt elementarkvantum leder således till just det
antagande, som var grundläggande för elektronteorien, att materian måste
delvis vara uppbyggd av elektroner.

Elektronemission från belysta metaller. Thomsons mätningar av efm utfördes
inuti vakuumröret och måste på denna grund vara tämligen opålitliga. För att
katod-strålar över huvud skola komma till stånd, får ju gastrycket icke sjunka under 0.005 mm
Hg (se sid. 1301), och den gas, som således nödvändigt måste finnas i det rör, där
mätningarna utföras, kan tänkas avsevärt inverka på mätningarna, så mycket mer som
denna gas säkerligen är joniserad.

Ett väsentligt framsteg gjordes därför 1898, då den ungerske fysikern och sedermera
nobelpristagaren Philip? von Lenard (f. 1862) lyckades släppa ut katodstrålarna
genom ett litet aluminiumfönster på det rör, vari de bildats, och släppa in dem i ett rör
med praktiskt taget fullständigt vakuum, vari mätningarna kunde utföras. Dessa ur röret
utsläppta katodstrålar, s. k. Lenar dstrålar, hade Lenard framställt efter ett förslag av
Hertz, vars assistent Lenard var, då Hertz 1887 upptäckte, att katodstrålarna
genomtränga aluminiumblad. Lenard, som i början arbetade med en spänning om 30 000
volt och med en elektronhastighet om x/3 avljushastigheten, försökte nedbringa denna
hastighet genom att minska spänningen. Häri misslyckades han, ty katodstrålarna
blevo så mjuka, att de icke kunde tränga igenom aluminiumfönstret. Lenard hade
emellertid även sysslat med de ultravioletta strålarnas ljuselektriska effekt, som av
Hertz upptäcktes 1887, och tillsammans med astronomen M. Wolf utförde han 1889

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:08:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/1/1321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free