Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrostatiska företeelser - Ljusfenomen och mekaniska verkningar av elektriskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROSTATISKA FÖRETEELSER. MEKANISKA VERKNINGAR.
1023
För människan ligger det alltid nära till hands att knyta sina abstrakta
föreställningar till mera påtagliga bilder; härigenom underlättas särskiljandet av olika fenomen,
även om dessa fenomen äro knutna till samma materiella anordningar. Särskilt är hon
benägen att i allt rörligt se något materiellt som rör sig. Sålunda uppfattades ljudet
och ljuset som ett framåtskridande ämne, ända tills man lärde sig inse, att en våg kan
vara något som går framåt, utan att någon materia följer med. På samma sätt ansåg
man värmet vara ett lättrörligt ämne, som genom s. k. ledning kan från en kropp
överföras till en annan genom förmedling av en mellan dem befintlig tredje kropp.
Det var därför helt naturligt, att Gray och hans efterföljare i den elektriska
egenskapens rörlighet och i dess överföring från en kropp till en annan sågo yttringar av ett
lätt, rörligt ämne, vilket benämndes elektriskt fluidum, sedermera förkortat till
elektricitet. Genom att föreställa sig de elektriska egenskaperna knutna till ett dylikt fluidum,
med vilket de elektricerade kropparna äro fyllda eller laddade, blev det betydligt lättare
att överblicka det för olika kroppar gemensamma i deras förhållande till de
elektriska fenomenen. De olika kropparna blevo på så sätt i första rummet bärare av
elektrisk laddning men kommo själva i andra rummet.
Ledare och isolatorer. Vid ett senare tillfälle, då Gray ville upprepa sitt försök
med hjälp av ändå längre snören, misslyckades han fullständigt. Härvid hängde snöret
icke direkt ned från det gnidna glasröret, utan från glasröret gick snöret genom ett
balkongräcke, vari det fastgjordes genom en kring en spik slagen ögla, varifrån det hängde
rakt ned. Men denna gång uteblev fenomenet alldeles, hur mycket han än gned glasröret.
En god vän till Gray, Granville Wheeler, fick då det goda infallet att föreslå honom
göra öglan av fint silke i stället, och den 2 juli 1729 upprepade de försöket med framgång
i en lång korridor i Wheelers hus. Hamptråden var 80 fot lång och bars upp av en rad
silkestrådar, ändan med elfenbenskulan hängde ned 9 fot. Man ökade sedan ut tråden
till 147 och därpå till 765 fot, och i alla försöken visade det sig, att elfenbenskulan, trots
sitt stora avstånd från glasröret, blev starkt elektrisk, så snart man gned glaset. Men
så en dag brast en silkestråd, och man ersatte den med en lika fin mässingstråd, med den
påföljd att fenomenet fullständigt uteblev. Det var således icke, som man trott, trådens
finhet som var avgörande, utan silkestråden har således en alldeles speciell egenskap
helt olika metalltrådens: trådar av metall, hampa och lin äro ledare,
medan silkestråden är en oledare eller isolato r.
Den av Gilbert iakttagna olikheten mellan olika material, att somliga genom
gnid-ning bli elektriska andra icke, fick härigenom ett viktigt komplement. Samma kroppar,
som genom gnidning bli elektriska, äro isolatorer, och de andra äro ledare. Sedermera
har man kommit underfund med att det just är egenskapen att kunna leda bort den
elektriska laddningen, som gör, att ledare ej genom gnidning bli elektriska. Förses en
metallstav med ett glashandtag, kan den mycket väl bli elektrisk genom gnidning.
Sedermera uppfann Gray en mängd olika anordningar för att demonstrera sin nya
upptäckt. Stort uppseende väckte det, när han en gång hängde upp en pojke i ett tåg
och gjorde honom elektrisk genom att sätta hans fötter emot gnidet glas. På 8 å 10
tums avstånd från pojken kunde små stycken bladguld av sig själva flyga och sätta sig
på dennes huvud. År 1732 införde Gray den sedan så ofta använda isolerpallen (se fig.
897); i stället för att hänga upp pojken i trådar ställde han honom på en kaka av harts
(i vår tid användes med fördel gummigaloscher). Han elektriserade även ett barn
medelst ett annat på så sätt, att de placerades på var sin kaka av harts; det ena barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
