Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Elektrostatiska företeelser - Ljusfenomen och mekaniska verkningar av elektriskt ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1022
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
För att övertyga sig om att kvicksilvret icke var nödvändigt för fenomenets
uppträdande fäste han en glasballong på en axel (se fig. 895 längst upp t. v.) och roterade
denna, samtidigt med att handen fick gnida mot glaset, liksom Guericke gjorde med
svavelkulan. Efter gnidningen pumpade Hauksbee ut luften ur glasballongen och iakttog
mycket riktigt ett prakt ullt ljusfenomen. När han sedan närmade ett finger till
glasballongen, såg han en gnista hoppa över från denna till fingret, vilket befann sig på en
hel tums avstånd från glaset. Detta åskådliggöres i detaljfigurerna till vänster i fig. 895.
Dessa Hauksbees undersökningar ha utövat ett stort inflytande på
elektricitets-lärans utveckling, ty försöken eftergjordes i vida kretsar, och hans »Physico-Mechanical
experiments», den första bok som uteslutande behandlat elektriska fenomen, spred
kunskaperna härom i än vidare kretsar. Det förtjänar understrykas, att i detta arbete
uppmärksamheten för första gången riktades mot de elektriska
ljusfenomenen i en starkt förtunnad gas, en företeelse vars studium i våra dagar
lett till upptäckten av katodstrålar, kanalstrålar och röntgenstrålar, andra fenomen att
förtiga. För Hauksbees samtid hade den stor betydelse, därigenom att den riktade
uppmärksamheten på den elektriska gnistan och visade, att glaset mer än svavel
och andra ämnen är lämpligt till elektriska försök. Hauksbees elektricitetsmaskin (se
fig. 895) visade genom sin effektivitet, att Guericke kunnat bespara sig mödan med att
slå sönder sin glaskula; hade denna fått sitta kvar utanpå svavlet, hade han fått en långt
kraftigare elektricitetsmaskin.
Gray upptäcker den elektriska laddningens rörlighet. Mer än tjugu år förflöto dock,
utan att forskningen på de elektriska fenomenens område gjorde några framsteg. Men
år 1729 började den engelske fysikern Stephen Gray publicera en rad undersökningar
i den engelska vetenskapsakademiens handlingar, »Philosophical Transactions», därmed
inledande en ny epok i studiet av de elektriska fenomenen.
Gray hade bland annat gjort försök med två 3x/2 fot långa och 1 tum vida glasrör,
vilka han tillslutit med kork i bägge ändarna för att se, om de förhöllo sig olika vid
gnid-ning av rörets ena ända, när de voro stängda eller öppna. Han fann ingen olikhet i
de båda fallen, men vid ett tillfälle råkade han iakttaga, att ett litet dun, som suttit på
glasröret, flög och satte sig på korken, varpå det plötsligt stöttes bort för att åter
omväxlande dragas dit och stötas bort. Att dunet plötsligen stöttes bort visade, att det
förhöll sig på samma sätt, som om det varit i direkt beröring med det gnidna glaset.
Korken hade således fått samma egenskaper som glaset. I korken inträdde Gray därpå
ena ändan av en fyra tum lång trästicka, vilken i den andra uppbar en knopp av elfenben.
Elfenbenskulan visade sig ha ändå mer utpräglade elektriska egenskaper än korken, och
detta var även fallet om träpinnen ersattes av en järn- eller koppartråd. Även själva
träpinnen eller metalltrådarna hade samma egenskaper, ehuru i mindre utpräglad grad.
När Gray gjorde metalltrådarna längre, iakttogs fortfarande fenomenet, fastän
försöket försvårades av att metalltrådarna kommo i vibration, när röret gneds. Gray
undersökte då, om icke samma verkan skulle erhållas, om kulan hängdes upp på ett
hamp-snöre, vilket i en ögla hängdes på röret. Försöket slog väl ut, och vid ett tillfälle
placerade han sitt rör på en balkong och lät elfenbenskulan hänga ned i en 26 fot lång,
fin tråd. Den visade sig fortfarande bli elektrisk, så snart glasröret gneds, och därmed
var på ett slående sätt demonstrerat, att den elektriska egenskapen
besitter en viss rörlighet och kan medelst en tråd överföras
från en kropp till en annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
